Att vara mamma

 Jag spenderar en del tid med att fundera på hur människor i min omgivning känner inför min situation.

Jag hör vad dom säger men jag kan inte riktigt förstå det. Jag tror att jag funderar för att jag är rädd att dom ska vara ledsna, och samtidigt för att jag inte vill känna mig ensam i det här. Komplext. Om det är någon som läser detta som har samma situation, skriv en rad om hur du tänker och känner!

Jag tänker på mammor. Jag är en mamma, jag har en mamma. Min mamma var här i helgen och körde mig till behandling i måndags. Det var skönt och kändes tryggt. Går man ner till en nivå där man känner sig som ett barn i utsatta situationer. Beter man sig så hela livet? Min mamma sa att hon inte kan ta till sig situationen, och det är väl kanske sunt. Jag tänker att det bästa är kanske om alla bara lever på som vanligt. Hur borde människor känna? Hur borde jag känna? Jag pratade med en kurator på KS och trodde nog att jag skulle välla ur mig en del, det gjorde jag inte. Jag hade typ ingenting att säga, vi har fortfarande inte kommit fram till något mer än att jag ska testa Yoga.

Ser framför mig en artikel "Ida blev dödligt sjuk i cancer, Yogan räddade hennes liv".... japp. Vi får se. 

Idag borde vara min dåliga dag efter behandling. Jag brukar få behandling på fredagar och på söndagen efter har det varit som värst med illamående och sånt. Nu blev min behandling flyttad till måndag så idag, onsdag, borde jag må risigt.

Detta har icke skett. Jag vet inte om jag vågar vara glad ännu, för jag vill ju inte bli besviken. Jag viskar ändå .... jag mår bra! Helt OK i alla fall. Jag är trött, men jag mår bra! Jag tog en tablett mindre av kortisonet, så nu tog jag bara två. Från 8 till 6, till 4, till 3 till 2...

Jag har fegat lite med det, först blev jag sur för att jag skulle behöva kortison- Sen vågar jag själv inte sluta. Jag har dock trappat ned och hittills (peppar peppar, snälla vänd inte nu... ingen karma bla bla) är denna omgång bäst. Jag kan bara konstatera att kortison inte är nice. Inte för mig. 

 I måndags när jag fick cellgiftet sköljde en våg av illamående genom kroppen och jag började kika efter närmsta ställe att spy på, men det försvann lika fort som det kom. Mysko.

Det här med att ta till sig, jag har en sista sak att skriva om det. Vi vet inte (jag och onkologerna och alla andra) hur många år jag kan leva med detta. Skillnaden från någon som sig veteligen är frisk är dock gigantisk. Den sämsta jämförelsen är därför "alla kan ju dö idag, ingen vet när man ska dö, jag kan bli överkörd på vägen härifrån". Det är sant, men det hjälper inte riktigt som en överslätare när man vet att man har något i sin kropp som försöker ha kål på en. Det är en dålig sak att säga. Inte för att jag bryr mig, men den grejen är bara dum för själva poängen med detta påstående är ju att man inte vet

 Att inte veta är guld, att veta men ändå inte veta är bajs.