Here comes the anxiety

 Oh yes. Snart måndag. Som jag har längtat. Nej. Nej jag har inte längtat.

Även om min lediga vecka varit underbar, bara känslan är som en enda lång helg, så har jag inte mått toppen. Nu har jag kommit in i det som jag upplevde förra gången att illamåendet är enormt litet men det släpper inte taget helt. Jag har också varit väldigt konstigt trött, inte trött "sova trött" utan mina muskler har liksom slutat snacka.

Skulle springa upp för en trapp (till tunnelbanan... annars springer jag inte alls numera...) men mina benmuskler bara gav upp och jag kände mig helt färdig. Jag känner mig typ sjuk fast jag är "frisk". Jag tänkte att det känns som när de vita blodkropparna är låga så jag blev förvånad när jag fick se resultatet av blodprovet inför behandling på måndag som visade tjusiga resultat. 

Oh well, ingen ide att börja gnälla redan. Jag ska sätta sätta igång med min fjärde cykel på måndag, de nada.

Jag har igen tänkt att det är dags att plocka bort socker ur kosten (igen) så det kan ju också vara en förklaring till att jag är lite trött och har blodtrycksfall. Kikade lite på biverkningarna för Halaven/eribulin, spännande. Kanske ska man bara vara jävligt glad att man står upp :)

Hittade en intressant avhandling där Tandvårds -och läkemedelsförmånsverket gjort ett hälsoekonomiskt kunskapsunderlag för just giftet Halaven... svårt att ta till sig att någon bryr sig om kostnaden, trots att jag verkligen förstår värdet av det. Det handlar om nyttan för oss som behandlas genom hur vi mår. Är det värt vissa behandlingar när nyttan är liten, jag gissar att alla onkologer måste ta ställning till det, även om det för oss som får behandling känns som om varje dag räknas. Varje sekund.

Denna vecka hade gärna fått leverera mera sol, men jag ska inte klaga jättemycket för jag är ganska nöjd med bara det faktum att snön är borta. Jag har i vanlig ordning promenerat så mycket att jag fått ont i ländryggen (hoppas verkligen att det inte är metastasen i SI-leden som gnäller. Jag håller på att sakta men säkert utveckla hypokondri.).

Går väldigt bra att jobba, skönt! Inte alls helt självklart i den här världen ska gudarna veta. Jag är inte en person som gärna lägger mig och funderar på livet några längre perioder så jag vet inte riktigt vad alla gör som är sjukskrivna och mår helt ok. Jag var sjukskriven sist jag var sjuk, och det gjorde absolut att jag kom tillbaka i arbete mycket fortare efter avslutad behandling för jag kunde använda energin till att foka på behandlingar, att förebygga biverkningar på olika sätt. Då hade jag ju ett mål. Målet var att återgå i arbete och må bra. Nu är min plan att kunna leva som vanligt så länge som möjligt. Fokuset är liksom omvänt.

"Jag tappar också mycket hår"- får jag
ofta höra när jag säger att jag tappar
mycket hår. Detta är resultatet av en
mild borstning i nytvättat hår. Allting är
ju relativt såklart. Jag har väldigt mycket hår 
från start så jag klarar mig på mycket mindre
men det kommer att komma till en gräns.