Illa att må illa

 Jag vet inte riktigt hur jag med ord ska förklara känslan av att må illa. Ett illamående man inte kan göra något åt. Det är så svagt att det mest sätter sig som en liten tagg på axeln och liksom pockar på uppmärksamhet, som ett hårstrå som killar på ryggen eller en lapp i tröjan som skaver. 

Jag mår så illa av att må illa. Förra behandlingen och veckan efter mådde jag så bra att jag funderade på om jag verkligen fått cellgifter.. kanske hade dom missat den där pyttelilla påsen med vätska? Det sjuka är att man tror att det är så det kommer att vara nu, jag kommer att må bra! 

Denna gång trodde jag iskallt att så blir det ju nu med, svaret på gåtan är att utesluta kortison. Jag känner fortfarande en vinning av att utesluta det men jag har fan mått illa. Det kom som tidigare dag 3 och det slår till framåt eftermiddagen, efter att jag ätit mat så har jag mått väldigt illa. Jag orkar inte tänka utan ligger bara och funderar på om jag borde spy. 

Jag har en medicin mot illamående som heter primperan, den fungerar inte har jag bestämt mig för, så jag tar den inte. Igår testade jag till och med den, men nä... jag gick och la mig för jag orkade inte må illa längre. Idag, fredag, mår jag bra igen. Får se hur det blir ikväll. Allt blir så förstärkt när man mår liiiite illa. Matos ex... fy faaaan.

När jag la mig igår fick jag för mig att det stank matos i lägenheten, jag öppnade alla fönster och mitt stackars barn gick runt och sa "snälla mamma kan vi stänga nu, det är jättekallt här inne". Men när jag la mig kände jag matos... det kändes som om det liksom svepts runt mig som en våt filt, jag fick nästan panik.

När man mår bra, är allt happy dandy! Man klara av allt! När man mår endast liiiite illa är det terror. I går låg jag och tänkte att det här orkar jag fan inte med i flera år. Jag önskar nästan att jag mådde så illa att jag bara kunde SPY, så där som när man har magsjuka, och när man har spytt så mår man lite bättre ett tag.

Det fina med mitt mikroskopisa illamående är att om jag aktivt gör någonting, promenerar, jobbar, lagar mat, städar osv så tänker jag inte på det oavbrutet. Grejen är att min ork tar slut, och när jag äntligen ska lägga mig på soffan och kolla på ett nytt avsnitt av en serie, då ligger skiten där och gnager.

BLÄ

När jag var ung (yngre) och chemohåret växte ut.