Oktober och detta rosa helvete
Ja då var det oktober igen... jag har varit aktiv och samlat in pengar varje oktober sen jag blev sjuk, jag är bara så sjukt otaggad i år, i år är jag så jävla trött på hela rosa skiten... som en cybercancerväns blogg heter/ hette "ett rosa helvete"...
Kommer aldrig att glömma sekundrarna när det gick upp för mig att man kunde få tillbaka cancern och att man kunde dö, att tjejen jag för några månader sen mailat med och vi sagt " nu kan vi fortsätta leva, tack för alla mail och stöttande nu kör vi, ta hand om dig Sophie!"... vi blev "friska" samtidigt och stängde en dörr och öppnade en annan.
Jag levde på, träffade mina härliga vänner på East en kväll i november 2011, åt middag och skrattade. Jag tänkte till och med tanken "fan va skönt, jag känner mig som vanligt igen, cancer är ett minne blott". På vägen hem såg jag att Sophie hade uppdaterat bloggen, och det var längesen jag såg en uppdatering där, där någonstans stannade livet upp, på tunnelbanan hem. Jag grät hela vägen hem när jag förstod att hon hade fått tillbaka eländet, i maj 2012 fick hon tyvärr lämna detta liv. Det kom som en chock för det var den första av de jag lärt känna i denna bransch som blev tvungen att lämna oss. Ett rosa helvete. Det är precis vad det är.
Sitter som vanligt och tittar på olika inslag om bröstcancer, kvinnor som är drabbade och deras nära och kära... alla berättar exakt samma historia, varje gång hade det kunnat varit min, känslorna, reaktionerna, psykologin runt det. En för alla... alla för en. Jag kan dock ändå inte förstå att jag precis gått igenom det här igen.. jag går igenom just nu. Jag vill inte vara en av dom rosa, jag orkar inte med oktober, jag hoppar över oktober i år och återkommer ett annat år när jag är starkare.
Jag har bara 3 veckor kvar av strålningen (och nu har jag börjat jobba :). Sen så... fuck off med ditt rosa bullshit. Jag är inte helt övertygad att jag klarat mig, jag är inte helt säker längre på att det här bara är en kort period i mitt liv, jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna glömma detta igen. Den som lever får se. Jag kommer givetvis att starta en insamling ... det är väl det minsta jag göra.
Labil, jag? Inte alls...
Kommer aldrig att glömma sekundrarna när det gick upp för mig att man kunde få tillbaka cancern och att man kunde dö, att tjejen jag för några månader sen mailat med och vi sagt " nu kan vi fortsätta leva, tack för alla mail och stöttande nu kör vi, ta hand om dig Sophie!"... vi blev "friska" samtidigt och stängde en dörr och öppnade en annan.
Jag levde på, träffade mina härliga vänner på East en kväll i november 2011, åt middag och skrattade. Jag tänkte till och med tanken "fan va skönt, jag känner mig som vanligt igen, cancer är ett minne blott". På vägen hem såg jag att Sophie hade uppdaterat bloggen, och det var längesen jag såg en uppdatering där, där någonstans stannade livet upp, på tunnelbanan hem. Jag grät hela vägen hem när jag förstod att hon hade fått tillbaka eländet, i maj 2012 fick hon tyvärr lämna detta liv. Det kom som en chock för det var den första av de jag lärt känna i denna bransch som blev tvungen att lämna oss. Ett rosa helvete. Det är precis vad det är.
Sitter som vanligt och tittar på olika inslag om bröstcancer, kvinnor som är drabbade och deras nära och kära... alla berättar exakt samma historia, varje gång hade det kunnat varit min, känslorna, reaktionerna, psykologin runt det. En för alla... alla för en. Jag kan dock ändå inte förstå att jag precis gått igenom det här igen.. jag går igenom just nu. Jag vill inte vara en av dom rosa, jag orkar inte med oktober, jag hoppar över oktober i år och återkommer ett annat år när jag är starkare.
Jag har bara 3 veckor kvar av strålningen (och nu har jag börjat jobba :). Sen så... fuck off med ditt rosa bullshit. Jag är inte helt övertygad att jag klarat mig, jag är inte helt säker längre på att det här bara är en kort period i mitt liv, jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna glömma detta igen. Den som lever får se. Jag kommer givetvis att starta en insamling ... det är väl det minsta jag göra.
Labil, jag? Inte alls...
Kommentarer
Skicka en kommentar