Som vanligt

är det en bisarr upplevelse att vandra genom dödens hus. Idag var det så mycket människor på bröst och sarkom mottagningen att det inte fanns stolar åt alla. En efter en förvirrad skallig, korthårig, perukbärande och vanliga hårbejakande kvinnor kom och tänkte väl samma sak "va fan, ska man inte ens få sitta idag". Och 50% av alla har rullatorer, gissa vilka som får stå... (rulatorer?....)

Fick träffa en enligt mig väldigt konstig onkolog. Han konstaterade samma sak som jag, att det sitter en knöl i bakhuvudet, det är säkert inget, och med min riskprognos och nyliga cellgift inte särskit troligt att det är nått, men det kan också vara nått... Jaha. Det säger du.
-Du är säkert orolig, det är väl därför du är här?
-Nej, jag skulle få en återbesökstid och då berättade om knölen
-ja, men då blev du väl orolig kanske och nu vill du veta om det är cancer eller godartat.
-Eh...mm nej, jag är inte orolig faktiskt, men eftersom jag har haft cancer så tyckte jag det var
relevant att tala om för min kontaktsjuksköterska när jag ändå hade henne på luren.
-Hur länge sen upptäckte du den?
-Igår.
-Och nu kommer du förstås vara orolig över julen.
-Eh, nej. Jag är som sagt inte orolig, men.... alltså det var ju ni som sa att jag måste komma och dessutom på en akuttid, inte jag, jag vill inte komma hit alls om jag får välja.
-Ok, men vi ska nog försöka få till en punktion idag, vi är underbemannade men det känns viktigt att vi utesluter cancer.
-Ok. Fine.

Herregud.... det var så mysko. Sen gick jag gå med en sköterska till punktionen, som hade stängt redan, men hon viskade och viskade med olika människor och tillslut hade hon övertalat någon att de skulle sätta kanylen i huvudet på mig. Hörde henne viska "läkaren vill verkligen att hon ska få göra det här idag så hon slipper vänta 14 dagar". Men alltså. Jag är inte orolig. Och va fan är det brådis för liksom.
Punktionläkaren sa " det känns inte som det är någon fara, man ska inte ge preliminära besked, men du behöver inte vara orolig över jul"... eh haha... Ja men ok, jag är orolig, jag tror jag ska dö. Just fucking do it. Nästa gång jag går dit, för jag har fattat det nu, det här skiten kommer aldrig gå över helt... knölar kommer och går, och för mig är det viktigt att kolla upp dom, men jag ska hävda att jag är jävligt orolig nästa gång, för att bespara mig själv massa... trams.
Ligger ned på sidan, det knastrar högt i mitt huvud när det grottar runt med punktionsnålen i knölen, men det gör inte ont, jag kände nästan ingenting.

Och jag är inte orolig. Inte alls... ok kanske liiite, men nästan inte alls. Sov ett par timmar när jag kom hem, med man blir liksom trött av det där stället, man blir trött av att visa sina bröst för 250 gången (förresten var även onkologen väldigt imponerad av resultatet av rekonstruktione, men hävdade att det inte spelar någon roll vilken skicklighet kirurgen har utan vilket läkkött man har..... eh ok. Han var bara allaround wierd.

Nu kan jag säga att jag har ont i knölen, den är misshandlad.

Dax att packa väskan för Palma, slå in sista julklapparna, och.... ja, säkert fixa 100 saker till :)

Förresten blir det en vårta gjort i Mars.. om jag inte redan skrivit det.

GOD JUL PÅ ER OM VI INTE HÖRS!!