Utandning 2.0

Eftersom detta inte alls är någon sluten grupp av läsare så har jag valt att inte
outa dessa otroligt vackra kvinnor (jag vet, visst blir man nyfiken?!) som är
en del av mina härliga kollegor som firade mig idag.

Jag vet knappt var jag ska börja. Min kropp är så full med känslor, det är rädsla, glädje, eufori, ilska, förvirring, irritation, och så glädje igen. Idag andades jag ut. Jag andades ut ett "helt" halvår i en enda utandning.

Jag börjar med att säga som fantastiska Laleh. Du vet ju att du vet att det väntar något mer, efter natten kommer dagen. Min dag kommer så sakteliga nu. Och det kommer aldrig bli som förr, det kommer bara att bli bättre.
Det är en bra inställning! Du vet ju att du vet!

Åker till jobbet och där blir jag förhandsfirad! Fick en supergod sockerfri mousse (till och med Ida anpassad. Hatten av!!) och en present. Jag är väldigt dålig på att fylla år. Jag är väldigt dålig på att tycka att jag ska bli firad. Jag är väldigt dålig på att tycka att det är OK. Nu har jag bara bestämt mig för det jag ju precis som förra gången tänkte att "ett år till är numera något att fira" att det faktiskt stämmer. Jag har ingen 40-års kris. Jag är nöjd och glad för att fylla 40. Jag är nöjd och glad att jag överlevt i 40 år, de år som förhoppningsvis kommer är bonusar. Jag har länge önskat mig en trähand. Man använder den som stöd när man tex målar och inte kan få till sina händer... Nu finns där inga bra ursäkter för att måla händer. Blev så glad! Sen fick jag skynda mig iväg till strålningen.

Jag fick börja med att vänta en halvtimme... och hann tänka att det inte spelar någon roll om man som nu har en fast tid eller "öppet hus" som det var 2011, man får ändå vänta. Sen kom det en sköterska som lämnade över till en läkare. Dom har ett otroligt obehagligt och mörkt rum i korridoren till alla strålningssalar som även om man inte har klaustrofobi nog kan utveckla det. Ha sa typ "det här är ju inte första gången du är här, tyvärr" Svaret på det är ju "Nej just det". Sen förklarade han (jag fattar ff inte riktigt, men jag uppfattar det typ såhär) att jag TYVÄRR kommer att strålas lite "överlappat" från förra gången, detta medför en hög strålningsdos på vissa områden. Några större organ kan då få biverkningar av detta. De organen är hjärtat och lunga....
Um... jaha? Ja, jag kan få veta hur hög dos, det vet vi om ungefär tre dagar, men hur som helst så kommer behandlingen inte att ändras. Man har vägt nackdelar mot risker och kommit fram till denna behandling. .. Sen blir de tysta och tittar på mig. Jag hör mig själv säga " ja men... vi kör väl..." han säger "bra inställning" och vi går ut.

Sen drog sköterskan i korta drag hur det går till... jag minns faktiskt precis allt. Jag måste ligga still, jag får inte hjälpa till att flytta på kroppen när de ställer in den för strålningen, jag kan nysa eller hosta "rakt ut". Jag kan lova er att det finns ingen gång någonsin man så gärna vill röra på sig som när man ligger där. Ingen. Det går ju fort, dom jobbar snabbt och effektivt dessa tjejer. Hittills har jag inte träffat på en man. Kanske för att det blir en del naket... jag vet inte.  Anyways... förra gången så tog jag en selfie nästan varje dag när jag strålades. .. Toan där denna fotosession utspelade sig finns kvar, intresset för selfies inte alls, men bara för att så gjorde jag det idag... Låt oss bara säga att fem år sätter spår i en kvinna....

2011. Lite yngre, lite slätare, lite smalare...Med peruk

2016. Tilltufsad, lite risigt hår kvar och
jävligt mycket rynkigare :)

Sen var det dags för lymfterapi i grupp. Lika vidrigt som jag föreställt mig, det var en bisarr upplevelse, inget fel på någon kvinna där, utan själva grejen, det var som en något aggressiv live-facebookgrupp. En grupp kvinnor i ett ålderspann på 40 år kanske där hälften inte säger ett pip (etc jag) och hälften gärna vill dra hela sin historia och gärna prata med likasinnade. De som pratade denna gång verkade alla göra denna resa för första gången, och jag kan bara konstatera att vi oroar oss för olika saker. Deras oro handlade om vad som ska hände med att gå på sin bikramyoga med picline, ligga på mage med inplantat eller simma, och mina problem är något helt annat. Väldigt märkligt att man ens får denna info i grupp, jag vill inte sitta och älta mina funderingar om ödem med tjejer var frågor handlar om huruvida man ligga på mage med inplantat. Dessa frågor är verkligen inte mindre viktiga, bara helt ointressanta för mig. Minns att jag hade exakt samma känsla när jag gick på "Look good feel better" kurs, där jag som utbildad makeupartist (varför i helvete gick jag ens dit??) satt och fick sminktips i sällskap med ett gäng andra skalliga damer mellan 40 och döden.  Jag hade svårt att sitta kvar. Det var härlig luft utomhus när man väl kom dit. Nu när jag tänker efter tror jag fan att "Look Godd Feel Better" kursen var i samma rum som denna "lymfterapi".

Jag säger inte att det här är dåliga påhitt, bara att jag har dålig självkännedom. Och en annan sak jag reflekterar över är att jag tror det finns ett massivt behov av få träffa människor i samma situation. Inte för mig direkt, men för många andra. Jag träffade mina cancerbuddies förra gången, och dessa tjejer är mig nära fortfarande, dom som lever fortfarande, så är det också, några klara sig inte. Det var ju otroligt viktigt den gången, verkligen. Jag har skaffat mig en ny härlig denna gång också, en del människor går rakt in i hjärtat :)

Pratade med min mamma på vägen hem, hon bad mig vara barnfri på fredag mot lördag natt och ta med mig en övernattningsväska innehållande badkläder till KS på fredag så ska hon hämta mig där efter strålningen. Bara det här fick mig att må SÅ BRA. Jag längtar till min födelsedag mer än någon gång.

Anyways.. .många röriga tankar.. hann inte äta, så när jag kom hem vid 15 hade jag inte ätit något annat än moussen i morse, jag var väldigt trött på alla sätt, jag tog upp posten och hade fått brev från staterna från min kära Karin. Karin och hennes familj drog till SF, USA i höstas för att leva och bo. Sen dess har det varit fullt jävla ös här med cancer och skit. Jag har inte haft några känslor alls sen jag blev sjuk. Jag har bara kollar i en rak linje framåt. Jag skulle göra så många saker detta år som jag fått ställa in pga av det här bajset så jag har väl bara stängt av, jag har simmat dag och natt med nästippen över ytan. När jag öppnade brevet och det ramlade ut en flygbiljett rasade jag ihop på hallgolvet och grät. Jag kunde inte sluta, det har gått flera timmar nu och jag gråter fortfarande. Det kom så mycket känslor på en och samma gång. Jag kände sådan saknad efter henne (hela familjen) jag kände ilska över allt som hänt, jag kände mig så glad, så ledsen, så ... så... jävla urvriden.
Mest av allt känner jag mig glad, glad att det värsta är över. Att jag fortfarande lever och att alla runt om mig under denna tid fortfarande finns där, och att jag snart får krama alla. Det är en sjukt egoistisk tid att gå igenom en sådan här behandling. Man har ingen som helst möjlighet att tänka på någon annan. . Det är tufft på många sätt. I vanlig ordning behöver jag ta mig igenom det för att fatta vad fan som hände.

Cancer hände. Igen. Nu ska jag äntligen få fira min 40 års dag, även om den inte blir i Rom som planerat så blir det förhoppningsvis med mina allra käraste, och jag har två grymma resor att se fram emot. Saknar dig Karin <3 p="">