Nu får det vara nog

med självömkan. Jag grät en förmiddag och tyckte löjligt mycket synd om mig själv, jag grät av ilska och när dottern var på väg hem från skolan så bestämde jag mig för att det var nog. Och tro det eller ej men det kändes mycket bättre alltihop. Det är lika fucked up fortfarande men det är vad det är. Det här är grejen med cancer, du ska inte tro att du kan tjolahoppsanstega dig ur en cancer, nej nej, du skall bli frisk men lida ändå. Så är det. Jag hade bara glömt bort hur jävla vidrigt det är med cancer, att cancer år ut och år in styr oss, och det positiva är att man kan överleva cancer, och då ska man vara glad. Så nu har jag bestämt att jag är bara jävligt glad och tacksam. Jag ska be att få ta den första zoladexsprutan veckan efter min födelsedag, det är det enda jag begär, att jag kan få fylla 40 i lugn och ro. Kanske hinna börja sova lite bättre (innan sömnen fuckas ur för all framtid) och vara pigg och skapligt glad (tacksam) när det drar igång. Några få veckor handlar det om, det måste ju funka.
Den 19 september ska jag börja strålas och gå på lymfterapi.... tråkigt men nödvändigt. I oktober ska jag börja jobba lite. Ordning och reda. Det blir alldeles säkert jobbigt men skönt.

Jag har en kollega som fick cancer, hen har fått ta bort halva kroppen och jag avundas hen inte, hen vill inget hellre än att orka jobba och få ha en normal vardag, som det är nu är det svårt- Jag lider så med hen, det är en ond spiral när man inte kan få leva skapligt normalt. Den här världen är ju byggd runt att klara av en normal vardag. Det finns så många öden och mitt tillstånd är långt ifrån det värsta. Jag ska påminna mig själv om att mitt problem är så så litet.

Mitt problem går att underlätta på olika sätt, det är i dom här sammanhangen inget att snacka om. Jag måste försöka komma ihåg att jag suttit och planerat hur jag ska göra när jag får dödsdomen, alla tankar på hur man tacklar det, alla undersökningar man fått svar på med hjärtat i halsgropen. Jag har fått högsta vinsten i det här lotteriet, det ser ut som om jag kommer att få leva många år till, jag får se min dotter växa upp och jag behöver inte planera min egen begravning, i alla fall inte just nu. Vinstlotten, när det känns jobbigt ska jag komma ihåg.

Förövrigt känns allt bättre, tycker jag sover lite bättre, jag kan i alla fall somna även om jag vaknar lite väl många gånger, jag vet inte vad det är. Efterdyningarna av allt elände börjar kanske komma i kapp helt enkelt. Om jag inte minns helt fel var det samma sak förra gången, när jag inte längre hade nästa dag och tid inplanerad till sjukhuset så började det jobbiga på riktigt när man känner sig lite ensamen och vilse ... det kommer rädslor sköljande över en lite då och då och orken kommer och går.
Försök att acceptera det du inte kan påverka som man säger, det går över och det blir bättre.

Sockerfria livet är min grej. Det är så många fallgropar att lära sig, men min kropp mår så bra. Min mage mår särskilt bra, herregud, nu har jag svårt att förstå att man kan acceptera en svullen mage dag ut och dag in. Här nedan följer några av mina favoriter, fröknäcke, paj och mandelgröt :)