Strålning 25 ggr

Då var det dax dax. I morgon startar 5 veckors strålning. Varje dag måndag till fredag. Piece of cake som man säger. Ska också på lymfterapi i morgon... jag fattar inte vad det är. Det är nått man gör i grupp..... Ingen aning. Allt som görs i grupp är wierd. Punkt.

Jag har provjobbat lite. Ska börja jobba 25% eller något sådant i oktober, jag är absolut redo för det verkliga livet, jag är så nära mitt vanliga jag jag någonsin kommer bli tror jag. Som det känns nu är jag bara trött på just det här "eländet" som får måla upp hela scenariot cancer. Jag är i utandningsfasen. Jag är där nu, där det kommer lite tårar då och då, jag pustar ut, är sjukt trött en vecka för att ha överskottsenergi nästa, jag vet inte riktigt vem jag själv är, vad vill jag, hur mår jag, hur mår jag inte? Det är en överanalys utan dess like. .. allt är normalt men KAN VARA.. bla bla bla... Ja.. alltså när jag får frågan "hur är det med dig" och jag svarar "jo men det är bra" och jag frågar "hur mår du?" så svarar många "bra, lite trött kanske".
Lite trött kanske.

Ja. Jag tänker att "vem fan är inte trött. Mänskligheten är trött". Så är det. Är det inte cancer är det småbarn som inte sover, eller en relation som tagit slut, eller en ny kärlek som snurrar, eller stress eller tonåringar som inte kommer hem i tid ...eller..... ja ni fattar. Det finns många saker i livet som gör oss trötta... en del kanske på ett bättre sätt ändra, men ändå. Trötthet är alltid trötthet.

Livet är hårt. Så är det bara, i perioder är livet väldigt väldigt hårt, man undrar kanske vad poängen egentligen är. Jag tycker att jag förra gången faktiskt bara accepterade att det hände mig. Den här gången känner jag att tankarna mera blir att jag inte fattar varför. Jag förstår inte varför min kropp försöker ta död på sig själv. Det är som ett krig i min kropp. Jag är faktiskt fortfarande bara 39 år. Under loppet av fem år har jag gjort två fulla cancerresor. Jag hade ett enda perfekt år mellan dessa år, när jag äntligen slutade med antihormoner som gjorde livet jävligt surt i det stora hela. Det känns inte riktigt OK liksom. Jag kanske överdriver, jag hade ju 4 friska år, men det var jobbigt emellanåt  med antihormonerna. Det vi förr i tiden skämtade bort som "klimakteriekärringar" är verkligheten för alla kvinnor någon gång i livet, och det är inget att skämta bort, det är lika jobbigt för kvinnan som det är för omgivningen och det är för några av oss ingen vacker lek på en hel massa sätt. Det finns en enda jävla poäng, men jag kan säga att nu om jag fått välja hellre valt att fortsatt ha mens 12 ggr per år. Punkt.

Eller ... så blir min resa denna gång helt annorlunda, jag kanske mår så JÄVLA bra att det blir en tjolahoppsan resa resten av livet. Håller tummar!

Fan. Jag fyller 40 också nästa vecka. ... Bra krigat Ida.

Over and out!

Kommentarer

  1. Pernilla S. Hellsing19 september 2016 kl. 03:10

    Älskade gamla, men inte bortglömda, vän! Jag blir så arg över att du tvingas gå igenom detta igen samtidigt blir jag så sjukt imponerad av hur stark och klok du är! Självklart är det förjävligt och självklart måste du få vara arg och ledsen, det som är så imponerande är att du inte är arg och ledsen hela tiden! Men kanske är det just det som gör er "överlevare" rikare än oss andra i slutändan, ni vet vad som verkligen räknas i livet, ni har koll på livets värde liksom... medan vi andra fastnar i bagateller och slösar bort vår tid oreflekterat. Ja, ja, jag vill iallfall att du ska veta att DU är fantastisk! Och jag hoppas verkligen att den behandling som återstår behandlar dig snällt! Många stora kramar till dig från mig! /Pernilla p.s. se till att fira din födelsedag ordentligt!

    SvaraRadera
  2. Pernilla S. Hellsing19 september 2016 kl. 03:11

    Älskade gamla, men inte bortglömda, vän! Jag blir så arg över att du tvingas gå igenom detta igen samtidigt blir jag så sjukt imponerad av hur stark och klok du är! Självklart är det förjävligt och självklart måste du få vara arg och ledsen, det som är så imponerande är att du inte är arg och ledsen hela tiden! Men kanske är det just det som gör er "överlevare" rikare än oss andra i slutändan, ni vet vad som verkligen räknas i livet, ni har koll på livets värde liksom... medan vi andra fastnar i bagateller och slösar bort vår tid oreflekterat. Ja, ja, jag vill iallfall att du ska veta att DU är fantastisk! Och jag hoppas verkligen att den behandling som återstår behandlar dig snällt! Många stora kramar till dig från mig! /Pernilla p.s. se till att fira din födelsedag ordentligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om man blir så mycket klokare, men det är nog så att man avfärdar "bagateller" lite snabbare nu. Vi lär oss av allt i livet, men man kan bara utgå ifrån sin egen verklighet. Jag skulle inte orka leva om jag inte kunde släppa det sorgliga i det hela, alla kan vi ju dö, jag har bara varit mer eller mindre tvungen att aktivt tänka på hur min död skulle se ut. Det blir i perioder något man tänker på dagligen. Och det är något befriande när dessa dagar blir färre på raken :)
      Jag njuter av era bilder från Äppelbo, ser helt magiskt ut!! Massa kramar till Er!

      Radera
  3. "Allt som görs i grupp...wierd" hahahaaaa underbart! Håller med!
    Stor kram från Annica A

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg