Snart dax igen
 |
| Från förra rundan... |
En cancerbehandling är som en enda lång väntan.. en väntan på att få må bra och det går aldrig tillräckligt fort. Som att sitta instängd i en tunnelbanevagn utan AC i 40 graders värme med signalfel från Hagsätra till Hässelbystrand (typ en timmes resa i normal takt) Man svettas och mår jävligt dåligt, vill bara kliva av och få lite luft i sig men man vet att resan hem då blir extremt lång eller så kommer man aldrig hem så man sitter kvar i sin svettpöl.
Ja. Så är det att ha cancer. En del av oss kan inte ens åka tunnelbana... det kunde jag, och det var rött vid varje korsning.
Jag pendlade 13 mil enkel resa för att strålas 26 ggr.Åkte hemifrån 8:30 och var hemma 15:00 med landstingets sjuktransport.Strålningen i sig gick ju på typ en kvart...
SvaraRaderaMinns att jag var i självförnekelsefasen och satt och iakttog de andra patienterna i väntrummet och intalade mig att:-Nej,jag är inte lika sjuk som dem....hur tänkte jag? Med 5 mm hårutväxt,glesa ögonbryn och kritvit i ansiktet.
Försökte hålla modet uppe och intalade mig att det här fixar jag.Fick faktiskt panikångest de sista gångerna där på britsen under strålkanonen. Jag tror att alla som strålats har varit med om liknande upplevelser och kännt att tar det aldrig slut?
Jo,det tar ju slut,man tar sej igenom därför att man har inget annat val.Det måste få ta sin tid.
Hejar på dej!
Hälsningar
Marie-Louise
JA jag har ju inte 13 mil enkel resa, men jag tycker mina 40 minuter räcker liksom.. jag förstår att det måste var helt sjukt jobbigt med en lång resa som tillägg. Urk. Jag tror att det in mitten om jag inte minns fel kändes jobbigt, men det gick ganska fort ändå har jag för mig... vi får väl se, men nu är jag igång! Kram!!
Radera