Trött och lite ledsen hetsätare..
Så har den då kommit. Dag 10. Tröttheten. Har varit så glad att jag inte alls känns av den där förlamande tröttheten som jag hade förra gången. I går eftermiddag. Jag var till jobbet på fm, inga problem, kan tänka och förstå vad folk säger (än så länge... ;) men när jag kom hem var jag så sjukt trött. Jag somnade och sov flera timmar, sen var jag seg hela kvällen och somnade lika hårt igen innan 22 och sov hela natten.
Mitt illamående är verkligen en energitjuv också. Jag kan inte förklara hur det är att bara tänka på mat heller... jag äter ihjäl mig. Jag är intresserad av bra mat, och jag är ganska duktig på att äta bra och inte överäta, jag äter fiberrik kost och tänker aktivt. Jag älskar godis men klarar av att kontrollera det till en dag i veckan....
Jag gjorde. Nu kan jag INTE styra någonting. ... Jag sätter i mig ALLT som är framför mina ögon, och det som är i affären, jag går över lik för att få i mig allt gott, alltså allt som inte är fiberrikt och nyttigt, och inte heller i lagom mängd, jag äter ihjäl mig. Fy fan alltså, det är så jävla jobbigt, det enda jag tänker på när jag SLUKAT tre mackor (har inte ätit vitt bröd på år och dar, nu är det det enda jag vill ha) är vad jag ska stoppa i käften nästa gång.
Jag har alltså fullständig kontroll på att det här händer och jag har också full koll på att jag inte kan kontrollera det.? Jag kan inte stoppa det... det går bara inte. Är det cellgifterna? Jag har kopplat detta till betapred, men jag har inte fått det sen i tisdags och nu är det fredag... Två kilo upp och det har alltså gått elva dagar sen jag påbörjade behandling. Jag skiter i kilona just nu, det får jag ta sen, men det är fruktansvärt jobbigt att må så här.
Märker att det kommer mycket frågor från min lilla tjej.. dom kommer smygande och handlar om att hon får frågor som hon kanske inte reflekterat över själv. Är din cancer farlig? Det kommer väl inte hända något? KAN det "hända något"?
Det här är komplexa frågor för mig känner jag. Jag vill inte skrämma henne, jag vill inte ljuga, jag vill inte vara ärlig, jag vet inte. Mitt svar på allt är att jag inte vet. Jag kommer "säkert bli frisk". Lovar du? Jag lovar att försöka.
Jag har känt mig lite nere några dagar, så var det sist också, jag är mest glad, stark och så vidare men jag får moments av hopplöshetskänsla.. Den där när livet snurrar vidare runt en för alla andra, som gör att man känner sig som den mest ensamma människan i världen. Den där när folk planerar sina liv och man själv bara kan planera för fyra månader framåt, och det är eg ingen planeringen, man bara vet var man kommer att vara även fast man inte vill ...
Jag är allt annat än ensamen. Tror kanske inte att någon kan förstå den här känslan som inte varit här. Instängd i en kropp som man inte känner igen, en sjuk jävel som sätter krokben.
11 days and already sick and tired of this bullshit.
Mitt illamående är verkligen en energitjuv också. Jag kan inte förklara hur det är att bara tänka på mat heller... jag äter ihjäl mig. Jag är intresserad av bra mat, och jag är ganska duktig på att äta bra och inte överäta, jag äter fiberrik kost och tänker aktivt. Jag älskar godis men klarar av att kontrollera det till en dag i veckan....
Jag gjorde. Nu kan jag INTE styra någonting. ... Jag sätter i mig ALLT som är framför mina ögon, och det som är i affären, jag går över lik för att få i mig allt gott, alltså allt som inte är fiberrikt och nyttigt, och inte heller i lagom mängd, jag äter ihjäl mig. Fy fan alltså, det är så jävla jobbigt, det enda jag tänker på när jag SLUKAT tre mackor (har inte ätit vitt bröd på år och dar, nu är det det enda jag vill ha) är vad jag ska stoppa i käften nästa gång.
Jag har alltså fullständig kontroll på att det här händer och jag har också full koll på att jag inte kan kontrollera det.? Jag kan inte stoppa det... det går bara inte. Är det cellgifterna? Jag har kopplat detta till betapred, men jag har inte fått det sen i tisdags och nu är det fredag... Två kilo upp och det har alltså gått elva dagar sen jag påbörjade behandling. Jag skiter i kilona just nu, det får jag ta sen, men det är fruktansvärt jobbigt att må så här.
Märker att det kommer mycket frågor från min lilla tjej.. dom kommer smygande och handlar om att hon får frågor som hon kanske inte reflekterat över själv. Är din cancer farlig? Det kommer väl inte hända något? KAN det "hända något"?
Det här är komplexa frågor för mig känner jag. Jag vill inte skrämma henne, jag vill inte ljuga, jag vill inte vara ärlig, jag vet inte. Mitt svar på allt är att jag inte vet. Jag kommer "säkert bli frisk". Lovar du? Jag lovar att försöka.
Jag har känt mig lite nere några dagar, så var det sist också, jag är mest glad, stark och så vidare men jag får moments av hopplöshetskänsla.. Den där när livet snurrar vidare runt en för alla andra, som gör att man känner sig som den mest ensamma människan i världen. Den där när folk planerar sina liv och man själv bara kan planera för fyra månader framåt, och det är eg ingen planeringen, man bara vet var man kommer att vara även fast man inte vill ...
Jag är allt annat än ensamen. Tror kanske inte att någon kan förstå den här känslan som inte varit här. Instängd i en kropp som man inte känner igen, en sjuk jävel som sätter krokben.
11 days and already sick and tired of this bullshit.
Godmorgon vackra kvinna!
SvaraRaderaJag känner såå igen mig i vartenda ord du skriver... Det okontrollerade suget (jag satt och läste Vår Kokbok från pärm till pärm och dreglade, annars kanske inte den mest inspirerande kokbok jag äger), känslan av att det inte finns någon ände på onyttigheterna man kan stoppa i sig och ENSAMHETEN. Det är ett ödsligt land att hamna i, cancerlandet.
Jag förstår att du är trött på det men, eyes on the prize, snart är även denna omgång ett minne blott!
Stor kram till dig!!
Känner igen det helt!! Man är i sin bubbla och känner sig ensam, samtidigt som man har folk omkring sig som är helt fantastiska och ställer upp på alla vis! Men deras liv snurrar på som vanligt. Det gör det inte för den som är mitt i en behandling. Man kan inte planera något. Inte imorgon, inte nästa vecka och inte om en månad. För man har ingen som helst j-a aning hur man kommer att må då!! Men det där med att inte känna igen sin kropp o vara instängd, det är precis så det känns! Fruktansvärt! Önskar dig en trevlig helg! Stor kram! <3
SvaraRadera