Ljuset i tunneln

Sjukt dålig inspiration just nu...blah
Har sovit... hårt och länge. Så skönt. Och jag mår mycket bättre! Det är som en fest. Jag har druckit kaffe, jag har inte ett djupt illamående, det är där, men tar inte över. Dock vill jag äta äta äta... Klockan är inte ens tio och jag har hunnit med bananpannkaka, och två mackor... och skulle gärna äta resten av allt skit jag har i köket omgående. ..

Jag ser exakt vad som kommer att hända. Halloj extrakilon (och nu kommer folk tänka " a men vad är det"...) men för mig är det inte feel good...Inte alls. Jag har kämpat i 5 år för att komma tillbaka till mig själv, och så när som på 3 kilo lyckades jag...

Så. Mina tankar nu är... vad fan vill den övre makten att jag ska lära mig den här gången då? Har hört folk säga att dom inte skulle velat vara utan det som hänt... men nej där är jag inte. Jag har lärt mig massa saker om mig själv och jag har haft lättare att acceptera det jag tänker och känner, och jag sållar lättare bland viktigt och oviktigt, och det tror jag att cancerresan lärt mig, men hade jag inte hellre varit utan dessa eyeopeners och bara känt att livet är oändligt? Jo.

Bananpannkaka. Bara 1 banan, 1 ägg och lite blåbär
Jag hade hellre önskat att jag fått drömma mig bort till något jag verkligen trodde var sanning när jag fått frågan "vad gör du om fem år"... i stället för att tänka "skojar du? jag hoppas jag lever om fem år".

Känslan av att vara en sjuk person är så fruktansvärt svår att förmedla, den är så fruktansvärt nedtryckande och den är så sjukt jävla ofattbar... Jag repeterar, jag ska fylla 40 i år, jag ska inte ha cancer för ANDRA GÅNGEN. Inte rättvist. Inte rättvist för någon. Jag ska bli frisk, men tills detta är ett faktum så är jag sjuk. Jag är dödssjuk i en annars frisk kropp. Kan nån jävel förklara det här för mig?

Bananpannkaka med smaklösa bär...
Min hårbotten svider lite då och då... det ramlar inget ännu men jag känner att hårbotten är påverkad. Jag är inte rädd för att håret ska rammla av den här gången.. inte alls, jag skiter i håret.. fullständigt. Jag vet och accepterar att jag snart ser ut som en ful farbror. Lägger ingen energi på att älta det.
Alltid nått...






Kommentarer

  1. Vad skönt att du mår lite bättre igen. Alltså, det där hemska illamåendet är ju verkligen värst! Och suget! Men det finns ju värre saker att stoppa i sig än bananpannkakor med fräscha bär iallafall :-) Jag hoppas att du slipper gå upp i vikt denna gången, jag vet precis hur du tänker eftersom jag knappt kan knäppa ett enda par byxor jag äger... Det är inte roligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä fy... jag har ätit 24/7 i en vecka nu... kan redan känna hur svullen jag är i hela kroppen. Blir det så här tror jag det blir svårt att stoppa. Jag har liksom bara suget i huvudet, vad jag än gör fantiserar jag parallellt på vad jag ska stoppa i munnen nästa gång, och det är inte bär jag är sugen på... det är salt och sött och friterat...
      Visst låter det som ett litet problem... men om man sen börjar med tamoxifen så är det lättare sagt än gjort att gå ner. BLÄ.

      Radera
  2. Bara att hoppas att det är nu i början du känner så tills kroppen har vant sig. Tur du kan promenera lite, då får man lite annat fokus och känner sig piggare, att man sedan är utsvulten när man kommer hem är en annan femma ;) Då har man i alla fall rört på sig. Jag känner fortfarande smak av cellgift i munnen när jag tänker på det, fast det är 4 år sedan jag avslutade min behandling.... Går nog aldrig förstå vad man genomgår om man inte varit i sitsen själv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här är annorlunda Malin... illamåendet går inte över för mig.. Oh jag skriver under på smaken i munnen. När jag skulle få första och dom satte nålen..den där klisterplasten runt nålen. Det vände sig i magen. Horribelt. Kram

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg