Nationaldagen

Japp, idag är det den 6 juni. Det bästa med det måste vara att man är ledig. Satt i går och funderade på vad man borde göra på den här dagen... men jag kommer inte på något särskilt faktiskt. Hade jag haft en flagga så hade jag väl hissat den.
Dom frågade på TV4 just nu norrmän vad Sverige är för dom, en snubbe sa "jag tänker på att svenskar jobbar mkt för lite pengar".... Toppen.

Nästa vecka har jag 6 månaders kontroll, men jag måste byta tid för det är mitt i sommaravslutningen på skolan. Skönt och inte skönt. Jag är tyvärr, finns inget att göra åt det, men jag är orolig för den. Jag är glad att det är samma läkare som undersökte mig sist, eftersom hon kände "nått" i min armhåla, som sen inte syntes på ultraljudet, det borde betyda att hon kan känna om det finns kvar eller ej och om det blivit någon förändring. Blä. Jag kan inte ens förklara min rädsla sist när hon kände mig i armhålan och uppenbart hittat nått hon ville känna vidare på. Fy fan, det blev svart framför mina ögon, jag blev kall och varm och trodde jag skulle svimma.
Nu har jag tagit kontakt med kuratorn jag träffade på radiumhemmet igen. Nu är det dax att ta tag i alla märkliga och icke hemmahörande känslor i mig. Jag måste gå till botten med det här nu, är det tabletterna, är det upplevelsen eller en kombination, och hur kommer jag ur den. Jag känner mig mest bara väldigt förvirrad på alla plan. Kanske har det också med min skadade hjärna att göra, jag vet inte. Det kändes i alla fall väldigt bra att ta upp kontakten med henne igen.
Jag står nu inför ytterligare en stor sorg i mitt liv, personen är inte död, men på andra sätt försvinner bort och på ett sätt är borta. Jag vet inte hur jag ska hantera det.
Please GOD just give me and my folks a fucking break.

Jag har skrivit rätt mycket tidigare om att det första man får höra i sin cancerbehandling är att man ofta hamnar i en depression efter avslutad behandling. Jag har alltid haft en klar bild av vad en depression är för något och var väldigt säker på att jag skulle klara mig, men inser nog nu att den kan se ut på många olika sätt. Den kan vara olika djup, och bete sig på olika sätt, allt är inte vad det verkar vara så att säga.
Nu är det snart om någon månad ett år sen jag avslutade min cancerbehandling, det har hänt ganska mycket i mitt liv, och jag skrev när jag avslutade min behandling att det viktigaste av allt är att ta sitt eget ansvar för att må så bra man bara kan. Det tål att upprepas, man måste kämpa för att må bra, en del mer än andra, oavsett liv och händelser.

Nu låter det som jag bara mår dåligt, men det gör jag inte. Jag mår mitt i förvirringen också väldigt bra, jag är glad att jag lever och ägnar det en kort tanke varje dag, jag börjar få tillbaka lusten till olika saker, jag vill resa, jag vill se saker, jag vill uppleva. Det är en klar skillnad från tidigare. Det går väldigt mkt upp och ner bara. I den här bloggen så koncentrerar jag mig också hårt åt det som jag tror och anser kan
ha med cancern att göra. En kompis till mig sa nyligen "du måste bli vän med din cancerresa"... och hon har nog rätt. På nått sätt måste man bli vän med den.

Jag var på St Göran och träffade plastikkirurgen. Det var en besvikelse, och nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra faktiskt.... Men det löser sig säkert.. det är ju bara mina bröst som jag ska leva med resten av livet....

Förra året 6 Juni