HÅLL KÄFTEN VECKA

Ja nu går jag in i cykel 6 och det som i en "normal" behandling hade varit min sista omgång. Förutom den givna ångesten som jag försöker mota så har jag mått ENORMT bra sedan sista skjutsen. Lite mediciner mot illamående och distraktion i form av olika aktiviteter har gjort att jag näääästan glömt bort att jag är sjuk. (Så länge jag inte bär mer än 100 gram, eller försöker sträcka mig efter någon högre upp än min skalle, för då talar bröstbenet om att jag är rörelsehindrad)

Det är ju dit jag vill komma, till ett stadie där det här med behandlingarna är som att gå till tandläkaren (fast lite väl ofta...) eller att gå och handla. Att jag ska känna mig glad och inte sur när det är behandlingsdag. Jag jobbar på den känslan! 

Inser att det är lite märkligt att jag varit i samma stadie i april 2011,2016 och i år. Jag har påbörjat mina behandlingar i Januari/februari... märkligt att det är likadant denna gång. 

28 april 2011 när jag fick min vad jag hoppades sista behandlingar såg inlägget i bloggen ut såhär: 

torsdag 28 april 2011

 JA! Jag är på grymt bra humör! Kaffet på bordet, 16 betapred i glaset, GOOD TO GO !
Den här dagen trodde jag aldrig skulle komma, aldrig. Visst, kommer må som en räv ett par dagar säkert, kanske längre om det jävlas med mig, men det kommer inga fler ronder i ringen. Inga fler, inga fler inga fler. Om det här monstret inte är dött nu, då finns det ta mig fan inget att göra. Då är det kört. Men jag tror starkt på att det inte finns kvar, I can feel it! (Och jag har ju så sanslöst bra känsla för saker och ting som ni märkt, så kanske hade varit bättre av mig att TRO att jag ska få tillbaka det.... min känsla är tydligen den risigaste tillgången jag har)
Som när jag gifte mig tex "Tills döden skiljer oss åt", det kändes så rätt och självklart då ju... :)
Men man måste tro på saker och ting, annars skulle man ALDRIG vara lycklig, aldrig.

Länken till inlägget hittar du här

I vanlig ordning är det väldigt många fel i mina "I can feel it" men det spelar ingen roll, det är tron som gör att man orkar. Det har inte ändrats :) Här trodde jag ju att kampen var över. På vintern 2016 så visade det sig att den inte var det med en vindruvsstor metastas i armhålan. Räknades dock som botbar och jag fick åter cellgifter.

Den 25 april, men året var 2016 så skrev jag såhär

april 25, 2016

HÅLL KÄFTEN VECKA

Idag mår jag fan nästan bra. Och vad är det för dag? Jo det är TISDAG och ny behandling JAG TROR JAG BLIR TOKIG PÅ RIKTIGT...

Man kan säga att jag för första gången igår var helt "ok" i går då jag både duschade och klädde på mig och träffade en vän. Jag var sjukt trött efter lunch och fick sova lite för att orka med kvällen som bestod av städ eftersom denna lägenhet lätt blivit eftersatt i dammets skugga...
Jag äter nu tre primperan om dagen, jag mår illa hela tiden och EMEND har inte hjälpt mig särskilt mycket så här efteråt har jag haft min värsta vecka hittills, denna vecka har illamåendet blandats med en förlamande trötthet och biverkningar av cortisonet.

Länken till hela  inlägget hittar du här

april 28, 2016

28 APRIL

Jag mår ganska bra idag :) Trött som fan, men det är inte så märkligt antar jag.

Idag är det 28 April och även exakt fem år sen jag hoppades och trodde att jag fått min sista cellgiftsbehandling. Direkt efter sista taxoteren drog dom ur picc linen. Jag och min syrra grät en svätt. Vi gick och köpte rosa skumpa. Jag fick visa leg (var 34 år) och det var SOL. Det var en underbar dag.

Thats it for now

Hela inlägget kan du läsa här

Hur man känner sig från gång till gång är VÄLDIGT likt varandra oavsett år. Jag är mindre trött denna gång faktiskt! Jag sover ingenting extra, det har hänt kanske en eller två gånger på 4 månader. 

Min sista runda 2016 blev en väldigt besvikelse som liksom tog udden av ett firande som man faktiskt har rätt till när man pallat med 6 cykler cellgifter. Det är så tråkigt det inlägget så jag lägger bara länken här om någon orkar. 

Sådär, nu får det vara nog med memory lane för idag. Jag tycker att mitt språk var förfärligt back then, men jag tog ut svängarna och det är en väldigt mycket roligare blogg då. Nu har jag kanske tappat lite av min transparens och glädjen är inte lika smittsam utåt, men här inne blommar det för fullt.

Kärlek! 

Jag har klippt av mig massa hår. Är rätt trött på allt hår som ramlar av och fastnar överallt, när det ska blötas för att pulas in i ismössan, aldrig torkar klart efteråt. Den fula utväxten blev inte bra men bättre. Jag känner mig inte taggad att bleka håret just nu när det är så ömtåligt. Jag avvaktar... nått. Jag vet ju inte om jag blir skallig av nästa gift, om det blir något nästa gift, och i så fall när. 

Min franska frisör som kommer hem och klipper mig sa "du har ändå väldigt tjockt hår för att vara svensk". Det får klassas som att det inte är någon ko på hårisen.