Ny behandling, ny ångest, nya tag

 2010 när jag fick min bröstcancer tog man bort cancern omgående och behandlingen med cytostatika och strålning var i förebyggande syfte.

2016 när jag fick mitt första återfall i armhålan behöll man tumören där under cyton för att ta reda på om den svarade på behandlingen. Den svarade inte radikalt men jag hade bara en micrometastas kvar när operationen skedde. Jag tyckte det var en morbid tanke att cancern satt kvar där i armhålan och jag mådde rätt dåligt av just det. 

2021 har jag mitt tredje och sista återfall. Det sitter där det sitter och det ska ingenstans. Cancer har runnit med mitt blod och hakat sig fast, slagit sig ner och mumsat i sig nästan hela mitt bröstben. Det är insprängt som marmor och låter inte benet läka sig. Det ska ingenstans.

Utanför mig jobbar ett gäng människor för att ta kontrollen över detta men inuti mig njuter cancern. Inut i mig växer den obekymrat. Det är tufft. Jag läser protokoll från konferens där man gått igenom min situation och kommit fram till ny behandling. Jag känner igen 5 efternamn på läkare/professorer som suttit med på konferensen, jag skulle säga att de är giganter inom bröstcancer/onkologi. Vet inte dom, vem vet då?

På tisdag börjar jag med ny cytostatika. Den heter Caelyx. Jag gläds åt det jag kan och i detta fall av att den tas var fjärde vecka! Vad är haken liksom… (förutom det uppenbara) Många mår helt OK av denna behandling. Det jag läst mig till i mina ”kretsar av liksinnade” verkar ”hand och fotsyndrom” skapligt vanligt. (Detta baserar jag på tre fall av människor som fått samma gift…. Ni som kan något om statistik förstår att detta är inte fakta.) Jag hoppas jag slipper just hand/fot syndromet för det låter oskönt. Blåsor som spricker och gör för jävla ont, på fotdynan och i handflatan… nej tack till det.

Det gift jag fått hittills denna omgång tog en kvart att få, sen satt jag där i drygt en timme för jag hade kylmössa med hopp om att få behålla håret och jag har fått behålla en hel del. Bara jag som märker av allt som lossnat. Men det nya giftet är det ovanligt att man tappar håret, vi får se. Jag tänker i alla fall inte sitta i tre timmar (som det tar med det nya giftet) med kylmössa så ryker håret så får det bli så.

På fredag nästa vecka ska jag på en förberedande CT inför strålning. Jag kommer att strålas vid fem tillfällen och man strålar hela bröstbenet. Jag vet ännu inte hur stor/liten påverkan det blir på de organ som blir träffade men det spelar just nu ingen roll, det är bara att köra. Fullt ös medvetslös kommer närmare och närmare en verklighet.

Jag har varit ledsen, jag har haft korta inslag av ångest sista dagarna, jag har pratat med vänner och fått både goda råd och pratat av mig. En klok person sa igår något liknande detta ”det kan kännas som att ångest är en verklighet, men det är bara en tanke. Det kan kännas farligt med det är inte farligt”. Och så är det ju, allt kommer inifrån, det är inte yttre omständigheter som gör situationer, utan vad du tänker om dina tankar.

Det tar inte bort det som växer inom mig, men det kan hjälpa mig acceptera tankarna lite.

Nu är det sol, det är snart sommar på riktigt, det är semester, det är 4 veckor mellan behandlingarna, det är strålning som ska läka det onda benet som gör mig funktionshindrad, livet ligger framför mig och ingen av oss vet någonting om framtiden. Så är det. 

Bekymmersrynkan börjar likna ättestupan och 
jag har inte råd med så mycket botox. ... 
Dom gråa håren är också fler... vad är det som händer
medan jag kämpar för livet, blir jag äldre också?
Man måste lära sig att njuta av livet, inte helt
lätt alla dagar, men vackert när man lyckas.