Cancer i statistiken

(Denna text är skriven för någon vecka sedan, idag är det lördag och jag mår fint :)) 

Dagen efter dagen innan och behandling. I går kväll mådde jag icke bra. Jag bara låg i soffan och tänkte "uu jag mår inte bra"... och reflekterade över hur extremt %-uell stor skillnad det blir på hela livet när man inte mår bra. Jag är så otroligt tacksam över att jag i nästan hela mitt liv mått skapligt bra. Såklart ett och annat sorgligt uppbrott, nära som gått bort och alla dessa bär man med sig, men jag har aldrig haft några djupa depressioner utan skakat av mig och gått vidare (skall medge att mitt minne också är som teflon......har jag haft trassel har jag glömt bort det).

Hälsan före allt annat! Om man inte mår bra, hur ska man då se det vackra. Är det lätt att "bara må bra". Nej det är det inte, lättare för en del och helt omöjligt för andra. Det kan vara både lätt eller en livslång kamp. Det är lätt att begrava sig i sin egen situation, att tänka "ja men du har i alla fall inte cancer och ska dö". Jätte jättelätt. Jag vet att jag har skrivit om det många gånger tidigare, det tål att upprepas.

Man kan bara utgå ifrån sin egen verklighet. Om jag har cancer och ska dö (idag, imorgon, om 3 år eller om 15 år... who the fuck knows) så utgår jag ändå ifrån hur jag mår just nu. Om du brutit ditt ben, så utgår du ifrån hur du mår just nu. Man kan bara utgå ifrån sig själv, hjärnan fungerar precis så. Ditt värsta är just nu, det vore magiskt om man kunde tänka på alla andra som har det värre jämt och på riktigt känna att det man själv går igenom är en fis i rymden. Jag har en person som jag har kontakt med som jag på riktigt känner med på ett sätt som får min situation av blekna till och med för mig själv på riktigt riktigt.

Hon är ung, hon har ett mindre barn och hon är sjuk med en ovisshet som är mycket värre än min. Typ hela sitt unga vuxna och korta liv har hon behövt facea den här skiten. Hopplösheten i det här med cancer är den svåraste. Jag kan sitta i timmar och tänka ut en lösning, som i en sån där dröm när man springer men inte kommer någon vart, för det är där cancergåtan är. Den ligger där framme och du kommer aldrig dit. 

Vi räknar döda i corona för varje dag. När det kommer till cancer så räknar vi hur hög överlevnaden är nu jämfört med då. Det är hyckleri. Ur min synvinkel är det ovidkommande och bullshit. Börja sätta upp en räknare i var enda nyhetssändning på hur många som har dött i cancer varje dag i detta land. Ca 23 000 om året, varje år. Ca 3555 personer under 65 år dör varje år i cancer. Ca 550 personer under 65 har gått bort i Corona på ett år. (Äldre människor räknas lika högt givetvis, jag har bara dessa siffror på yngre just nu).

 Corona har vi hittat en lösning på, det tog 6 månader att hitta den. Jag vet att man inte kan jämföra dessa två, men jag tycker att man kan det på några sätt ändå. För att få människor att förstå hur läget FAKTISKT är med cancer i vårt land Sverige. Ett virus smittas, det gör inte cancer, men man kan jämföra dödligheten.

89+ % överlever bröstcancer idag tutar man i folk. Den siffran syftar till 5 års överlevnad. 5 år. När man får cancer i 30-årsåldern är 5 år ingenting. Vem fan bryr sig om 5 år när man just fått barn som börjat gå? Överlevnaden efter 10 år är lägre och efter 10 år ännu lägre. Om man vill fördjupa sig så kan man söka på "Cancer i siffror". Det finns inte ens en siffra på hur många som lever med metastaserad cancer idag. Man har inte koll på det eftersom man mest bara räknar de som överlever (enligt mig). Sammanställningar på cancerstatistik sker vart fjärde år...

Visst, fler "överlever" (kom ihåg att överleva inte betyder att man lever tills man dör av ålderdom) idag och det är fantastiskt . Och för många av oss med obotlig cancer så räknas varje månad till slut, men ingen ska behöva lämna sina barn innan de hunnit bli åtminstone vuxna. Ingen. Så skaka fram en lösning på 6 månader tack, och börja visa verkligheten, inte bara hur stor procent som får några år till eller hur stora summor vi lyckas få in den enda dagen när vi uppmärksammar cancer i Sverige. Summorna behövs och det finns en mängd människor som forskar, men vi får aldrig riktigt komma in de rummen. 

Detta är min högst personliga känsla av detta, och kolla gärna upp siffrorna på egen hand, jag lovar inte att de stämmer, jag har just nu en sk cytohjärna. Man blir nämligen lite avtrubbad, kognitivt långsam och förvirrad av cellgifter. 

Nu fortsätter livet, och jag hakar på! 

Hang on in there