Åren går

Det är skönt att det går fort. Snart har fem år gått och tamoxishit är snart är dom ett minne blott. När man får domen att man ska peta i sig skiten i fem år, så känns det som lååång tid, men det är det inte. Efter jag blev sjuk, eller frisk eller vad man ska säga, så har livet gått så fort. Och det är OK, så länge man får vara levande i det.
Jag var och kollade upp en knöl i huvudet, men har inte fått svar, det tar jag som något bra. Ringde min kontaktsjuksköterska för att få ny tid för halvårskollen, blev 17 januari, och bad henne kolla på proverna, men hon får inte säga något, det är en "läkargrej", jag har inte ens själv kollat sa hon. .. kanske är testerna faktiskt inte ens klara, det har ju varit jul. Antar att du är orolig? HAHAHA... nä
Jag är inte orolig. Det är mera som ett barn man ska ta hand om, man måste ta reda på, men jag är fortfarande faktiskt inte alls orolig. Dessutom är knölen borta. Hade det varit en tumör hade den knappast krympt... det liksom går emot cancertumörutvecklingen :)

Jag saknar Alaro och Mallorca. Det är på något sätt skönt att det liksom drar igång i morgon igen, det blir fullt ös på jobbet, och livet springer vidare mot 26 april och Brasilien. Damn va nice det ska bli!