Svag

Jag är positiv till livet. Jag älskar det mer än någonsin. Men idag erkänner jag. Jag är ledsen och förvirrad. Jag har alltid koll på läget, blir irriterad på människor som tar sin sjukdom som en anledning att få uppmärksamhet, som lever som sin sjukdom. Jag blir ibland sjukt trött på grupper på facebook som i mina ögon ältar, ältar och lägger all skuld i lycka och sorg på sin cancer, trots att de haft gott om tid att gå vidare.
Jag förstår inte människor som inte kan fatta hur jävla lyckligt lottade dom är som är friska igen.

Men idag gick luften ur mig. Eg har inget hänt, jag är säkert frisk, men den bara gick ur, och för första gången på länge känner jag mig nere. Jag får en känsla av att cancer har mig i ett snöre runt halsen. Det som hänt sista dagarna med informationen om att min dotter kan bära på genen som ger henne lynch syndrom, som ger hennes pappa en ev för tidig död, mina konstiga blodprover och... jag vet inte. Jag har just fått nya vårtor, jag försöker jobba heltid, men den här jävla cancern sätter ju stopp för det i tid och otid, jag måste springa på olika koller och grejor, och jag har ständigt dåligt samvete för någonting, jobbet, mitt barn, mina vänner, min familj... inget hinner jag med. Och under detta så är jag också så jävla trött. Hörde mig säga för 10 dagen i rad till min sambo här om dagen "orkar inte idag, är så trött...."... Jag måste vara den tråkigaste människan i världen att vara med. Och jag vill så mycket. Jag vill allt, framför allt vill jag vara frisk och jag vill må jättebra. Det gör jag för det mesta, men inte idag. Idag är jag fan inte positiv. Jag kom hem, sov, sov som en däckad alkis. Jag är så satans trött. Jag tror inte att folk förstår hur trött jag är. Jag tänker " alla är trötta, det är inget konstigt" men det finns nog olika nivåer på trötthet är jag rädd, och jag har ingen normal trötthet, den är sjuklig. Mina tankar går inte att räta ut, mitt tal och minne, ordföråd är under all kritik. Jag har inga ord i förrådet, det är så in i helvete irriterande att sitta på ett möte och veta vad du vill säga men inte få ut orden, för dom är borta. Jag hatar vad cellgifterna har gjort med mig. Jag hatar den här skiten cancer. Vad är det för jävla påhitt. Pratade med min ex man i går, vi pratade länge om cancer och olika teorier, varav den ena är att de mäktiga faktiskt inte vill hitta botemedlet för den här branschen drar in så mkt pengar i världen att det är löjligt, utan cancer får de flesta ställen stänga ner. Jag börjar själv tvivla. Hur svårt kan det vara att hitta ett botemedel?

Jag är så jävla less.

 Vår dotter har en vass knöl på handen som vi varit och röntgat. När hon hittade den sa hon " men vad är det som händer mamma?!".. "kommer jag bli bra?". Stackarn... hon är liksom uppvuxen i den här sorgliga världen, och nu kanske hon bär på en gen som kan ge henne stora jävla problem i unga år. Fy fan alltså, jag vill kräkas när jag tänker på det. När jag ser henne gör det ont i mig, det gör ont att tänka att livet inte är självklart, att inte alla har samma förutsättningar. Jag är så less. Less less less.

men, i morgon vaknar jag säkert med ett leende på läpparna, för sådan är jag. Glad och härlig......