Rio!

Hej! Sorry, glömt bort att uppdatera. Jag mår BRA, bara BRA! Nya prover visade inget konstigt, så nu mår jag fint :) Min nya bröstvårta läker fint. Personligen tycker jag den sitter åt helvete fel, väldigt avvikande från det andra bröstet, så... tja. Jag vet inte... en bröstvårta på rätt ställe eller två på olika breddgrader?... Im not sure.. Orkar dock fan inte bry mig. Jag e så jävla LESS på allt som har med bröst och skit att göra. Nu packar jag, firar, jag har S E M E S T E R och det som jag själv ser som min lyxresa efter det här eländet. Jag har bara tatuering av vårtgård (urk... det är om möjligt ett ännu värre ord än bröstvårta...) och det ska ske om 1,5 månad ungefär.

Men nu skiter vi i det där helvetet... jo förresten. Jag blev darrig på rösten när jag träffade en tjej i väntrummet på bröstcentrum... hon började prata med mig och efter en stund frågade hon "har du också precis fått veta?".. " Nej, jag är faktiskt nästan helt klar... ska kolla min nya bröstvårta".. " Oj, men du har ju hår?! Fick du inte cellgifter?" " Jo, men det växer ut ;)"....

Jag ville gråta en skvätt, jag blev tjock i halsen, kände EXAKT igen hennes fortfarande förvirrade uppsyn, mitt i chocken, glad och uppåt med en möjlig dödsdom på axlarna. Jag blev väldigt väldigt ledsen, medan hon tog telefonen som ringde och jag blev uppropad viskade jag "lycka till" till henne... Det känns så fjuttigt. Men det finns inte mkt mer att säga.

I morgon händer det, det smäller. Jag åker till BRASILIEN med min syster. Jag har längtat så satans mkt efter den här resan, och nu ska det alltså ske, känns overkligt och helt underbart. Man vet fan inte. Det kanske är en i raden av resor, eller den sista. Inte för att jag tror det, men senaste tiden så har jag förstått och bestämt mig för att livet inte är något att spara på, kör bara.

Ett förtydligande på den uppenbart retliga meningen "jag blir trött på människor som ältar, som tar sin sjukdom som ett sätt att få uppmärksamhet på", det fanns någon som kände sig träffad, och som uppenbarligen inte alls förstod vad jag menade. Ber om ursäkt för det, men jag måste också få ha mina åsikter. Och jag tycker fortfarande det är sorgligt att läsa om de som efter tio friska år lever så nedgrävda och ältar, drar sin historia om och om igen när det finns folk i samma små grupper som faktiskt ska dö.. Det är helt ok för dom, men inte för mig, jag vill absolut inte bli sådan. Absolut inte. Vi som överlevt har ju för fasen fått något underbart och magiskt i present. Jag förstår verkligen att människor inte kommer upp igen, men jag kan inte heller älska allt och alla och blir irriterad på allt möjlig, det luftar jag. Sorry . Tror dock det finns en hel del som förstår vad jag skriver, och vad jag menar, men alla kan inte fatta, för vi tycker och känner olika. Jag dömer ingen, jag bara tycker saker, om allt möjligt som alla andra, som inte var födda till saints....

Kärlek!