Tacksamheten för en vän

Det var längesen jag träffade nya vänner och kärade ner mig på det där tonårssättet i dem, så där så att man inte tror att man ska klara sig utan den där vännen. Jag har liksom redan mina nära vänner och är väldigt osugen på att skaffa fler, jag vill kunna ge den tid jag har till dom jag har.

Det har hänt i alla fall. Jag känner för henne som om hon nästan är min dotter men jag har missat hennes uppväxt så vi måste ta igen den nu. Hon är mycket klokare än mig trots att hon är yngre, hon kan massa saker som jag inte har en aning om, och hon är roligare än de allra flesta människor jag träffat på de senaste åren och vår relation är sårbart vidöppen. Vi pratar om ALLT. ALLT ALLT.

Jag har funderat på vad det är som gjort att jag känner mig så bekväm med den här människan och det går kanske inte att förklara helt. Hon kan massor om cancer, hon spenderar varje dag med människor i min situation, hon är själv en mamma och hon ger mig perspektiv på livet.

Hon har gett mig gåvan och insikten om hur bra jag har det i min situation, men ger mig utrymmet att vara ledsen, gnällig, glad, knäpp och rädd ändå. Det finns ingenting som känns fel. Hon har orimligt mycket erfarenhet av cancer, hon inte bara jobbar med det utan har det som jag i kroppen sin. Hon var inte ens vuxen när den intog hennes fysiska kropp första gången, bara 16 år. Det mesta är orättvist när det kommer till sjukdomar som drabbar unga människor. Nu är hon en mamma, en mamma som jag, som kommer att lämna sitt barn för tidigt.

Vi har grottat ner oss i alla lager tror jag, vi pratar om döden, kärleken, sorgen, livet, begravningen, om cancer och även andra mer världsliga saker. Vi kan skämta om cancern och om situationen, vi kan tom skämta om döden för att i nästa sekund gråta för den/om den.

Det bästa ändå, om jag måste ranka lager i vår vänskap är att hon får mig att skratta från djupet, högt och så att tårarna kommer. Hon är så jävla rolig!

Ofta fokuserar människor på längden av det sjuka livet, hur länge kan man överleva, vad kan man göra för att överleva? Tillslut har man inte ett val längre. Många tror nog att vi har det, de ser sjuka elitidrottare som kämpar på gymmet och kanske kan man tro att det är ett val vi har som sjuka att vi kan kämpa på och påverka livets längd på det sättet. Det är absolut inte den verkligheten jag ser.

Jag ser kroppar som bit för bit ger upp, ett ben som inte längre sitter fast i någonting, med 20 centimeters fraktur, konstant feber, en lever som tröttnat, en mage som inte tar emot mat utan kastar upp den 20 ggr om dagen, ett hjärta som inte klarar av att sövas för att lösa några av dessa problem vilket betyder att man får ”leva” med det. En enda människa, men alla dessa hinder som cancern har bjudit på, som fortsätter att jobba varje dag för att hjälpa andra och som samtidigt hoppas få fylla 28. Det är den verklighet jag ser, och jag vet inte hur hon gör det, men jag vet att hon gör det.

Någon som vill klaga lite? Du är välkommen, för sån är hon, och jag vill lära mig hur man blir som hon. 

Kära bästa bästa du, du har lärt mig vad livet handlar om <3 tack för alla samtal vi har haft och för alla samtal vi ska ha.