Nytt år, längre liv?

 

Tack och lov sluppit uppdatera denna. En metastas i bäckenet är numera större men inte mkt.

Glömmer bort att uppdatera här... svårt det här med Instagram versus blogg. Det är ju så snabbt och enkelt med Instagram. Snart kommer det finnas en app som skriver ner det jag tänker och postar med jämna mellanrum, då behöver man inte göra någonting själv. 

Jag skulle ha gjort en röntgen i början på januari som skulle vara min tremånaderskoll. Jag har dock haft ont och det eskalerade rätt ordentligt varför den kollen blev flyttad till december. Jag tror både jag och onkologen var oroliga ( jag var inte orolig, jag var säker) att det var fråga om en progress av tumören. Jag såg framför mig hur jag skulle behöva byta ut älskade cyton Caelyx mot något som ska få mig att må piss. Ridå... ja ni som vet hur det där känns vet.

Det kom ett snabbt svar... ingen progress? Ingen progress... kan knappt tro det. Man kan gissa att jag gjort något dåligt som att lyfta eller vrida på mig dåligt och då får jag microfrakturer som gör ont. Har vilat någon vecka nu och det känns bättre. Lagt ned smärtstillande men försöker att inte bära helt enkelt. Sjukt svårt att hoppa över sådant som händer som man gör reflexmässigt, när något faller eller man tappar något. 

Så. Då har det gått ett helt år sedan jag gjorde punktionen, läste det vidriga beskedet i journalen på 1177 efter en morgonjogg. Livet stannade där och då. Jag stannade. Det började tjuta i mina öron, jag skakade okontrollerat och blev varm och kall om vartannat. Jag tog en promenad med en vän och vi gick där helt tysta. Vad finns det att säga? 

I tre månader var det mesta svart. Jag upprepade min historia till höger och vänster, vaknade på morgonen varje jävla morgon och tänkte "another day in hell". Det svåraste att ta till mig var att jag inte kunde komma på en lösning för hur jag skulle kunna lämna min dotter. Den är fortfarande nöten, men skillnaden nu från då är väldigt stor, på så många sätt. Vid det första positiva svaret på en röntgen i somras började det ljusna och jag andades ut lite, den där jagade känslan försvann. 

Ja. Jag vet att jag ska dö i förtid. Jag kommer inte att bli gammal. Men, jag kan fortfarande ha många år kvar, så många att det är helt onödigt att vara stressad eller vara ledsen. Jag kan inte tänka mig någonting värre än att vara ledsen resten av livet. Det hör man ju, då har man ju kastat bort allt det man helst av allt vill ha. Det kommer när det kommer. Jag jobbar heltid, får cellgifter, tar hand om hemmet, löser min vardag på skapligt vanliga sätt. Inte fått corona... ja alltså lever jag ff ett år senare ett helt vanligt liv. Jag vill inte se framåt, jag vill bara leva idag. 

Jag älskar livet mer än någonsin, och jag är lyckligare än någonsin, på mitt lilla sätt. Det unika är att jag inte kan peka på vad det är som gör att jag känner mig lycklig, det är ingen omständighet utifrån utan det kommer inifrån mig, från mitt inre. 

Jag har varit på tester för en studie jag är med i, det handlar om träning hos mbc-patienter i Europa och Australien. Man lottar hälften till träningsgruppen och hälften till kontrollgruppen. Får man vara med i träningsgruppen blir det massa träning. Jag vet att jag kommer att bli sjukt besviken om jag kommer med i kontrollgruppen. Men, det är också rörelse involverad i den gruppen, men inte alls på samma sätt. Berättar mer om detta om jag kommer med...haha... vill inte jinxa det här nu. Borde få veta om någon vecka. Vore så nice att få hjälp med träningen, och att kanske hitta ett sätt att göra det ordentligt på! Ett helt år sedan jag tog min sista joggingrunda nu. Tumören vill inte bli mer sklerotisk tyvärr varför jag fortfarande inte springer. Dom andra tumörena har också hållit sig lugna. En i bäckenet växte vid kollen i våras men nu har även den stått still thank god. 

Nu är det nyår igen. Och jag lever. Vilken jävla grej. 

Gott nytt år alla fina människor. 

Kram