Att känna en känsla

I natt vid tre vaknade jag och hade något slags fönster av kreativa tankar. Jag låg där och tänkte på vad som har hänt med mig under det här första året som cancersjuk forever. Och jag vet vad som har hänt.

Jag har utvecklats som person, i raketfart. Kanske mitt mest explosiva utvecklingsår någonsin på mina 45 år. Jag har blivit otroligt medveten, på de flesta sätt, om allt. Det är både positivt och ibland negativt. Det tråkiga är att jag aldrig haft en sådan känsla av driv, aldrig har så många drömmar formats, aldrig har jag velat resa så mycket, ändra på stora saker i mitt liv.

Dom flesta skulle nog vilja uppmana ”men gud res, byt bana, starta eget, ingen vet vad som händer i morgon”. Men det stämmer inte. Jag vet vad som händer ”imorgon”. Mitt stora problem är att ”imorgon” kan bokstavligen vara imorgon eller om 2, 5, 10, 15 kanske tom 18 år framåt. Så hur hittar man till känslan av att det är minst 18 år framåt i tiden?

Det som funkar absolut bäst är att må bra. Enkelt va! Jag har mått så bra så länge och det är så enkelt att glömma bort skiten. Jag missar blodprovstagningar, minns inte när jag hade senaste behandlingen trots att det var igår, jag refererar inte varje liten konstighet till en biverkan av cyton. Och det är ljuvligt. Det är ljuvligt när man mår bra!

Sedan en vecka tillbaka har jag dock ont, och då blir det automatiskt lite jobbigare och lite svårare. Det behöver inte betyda progress, men det kan också betyda progress. Jag har bara bestämt nu att må så vara, då får vi väl lösa det då. Jag är verkligen frisk, jag måste bara hitta ett sätt att laga kroppen så att den inte stör min vardag.

Det har nu gått ett år sedan jag satt på mitt hemmakontor efter att ha sprungit en sväng, min sista löprunda, och läste i min diagnos i journalen hos 1177. Det har blivit så mycket bättre, jag har blivit van vid att ha en kropp som inte är frisk. Då, för ett år sedan tänkte jag bara på döden, på allt det sorgliga, jag vaknade på morgonen och tänkte att det kommer aldrig mer att bli ljust.

Jag älskar mer än jag någons älskat, jag känner mer än jag någonsin känt, jag är mer öppen än någonsin, och jag HÖR bättre än jag någonsin gjort. Jag tackar situation för att jag får uppleva den här känslan. Jag mår väldigt bra och jag har magiska uppenbarelser av att vara där, i sekunden. Den lycka jag känner för att jag får uppleva min dotter går inte att beskriva. Den har jag känt jämt, men att vara såhär närvarande i den känslan är speciell. Att inte bara springa vidare till nästa känsla skulle alla må bra av att få uppleva tror jag. Hade jag hittat dit utan det jag gått igenom de senaste 12 månaderna? Jag tror inte det.