Särskilda omständigheter?

 Den dagen som jag fick veta att jag är sjuk igen så bestämde jag och en av mina syrror att vi skulle boka en resa så fort hela coronaskiten lagt sig. Vi sa att vi bara bokar, inte ta hänsyn till någonting, bara åker iväg.

Sen spann vi vidare och sa att vi tar med våra största barn, min dotter och hennes äldsta son. För någon månad sedan bokade vi äntligen resan, till Sicilien. Som jag längtar! Det är inte helt lätt att hitta en vecka som passar mellan behandlingar och biverkningar och annat strul som är förknippat med den här lilla saten jag bär runt på i kroppen. Men vi lyckades  i alla fall. 

Vi meddelade sedan resterande familj när och var vi ska dra, och nu är vi 10 personer från familjen som åker. Inga små barn, utan ett vuxet gäng som ska njuta av sol, pizza, pasta och rödvin ;) Tiden går otroligt långsamt nu och jag är livrädd att något ska hända, att jag ska få ont, eller få biverkningar som strular, att någon ska få corona precis när vi ska dra osv. 

Jag hinner få en behandling till på min namnsdag den 14 september, sen gör jag min tremånaderskoll den 22 september, (passar på att fylla 45 den 23 september) drar till Italien och njuter, kommer hem och få svar på hur cancern betett sig de senaste 3-4 månaderna.. Bra upplägg. 

Jag har varit smärtfri i några veckor. Jag vågar knappt skriva det, kollade i kalendern igår och sist jag skrivit att jag hade ont var 31/7, sen blev det lite bättre och sedan har det känts helt ok. Jag känner av det men inte med smärta som måste stillas. Det kan vara ett bra tecken, men jag vågar inte ropa hej....
Jag kan inte låta bli att bära för jag glömmer av att jag har ett bröstben som består till 99% av en porös tumör när jag är smärtfri, men peppar peppar... det har gått bra det också. 

I samband med resan skickade jag in en semsteransökan för min dotter som vi fick blankt nej på, jag testade igen och förklarade omständigheterna vilket fick mig att fundera över vilken komplex situation det här faktiskt är. Det här kan vara vår sista resa tillsammans. Det kan också vara en i raden av många resor tillsammans. Svårt att göra en rättvis bedömning av läget ärligt talat. Men det är väl så jag får leva, som om varje dag är den sista. Hur som helst, skolan ansåg att vi hade goda skäl att åka bort tillsammans. Det tackar jag ödmjukast för. Tänker att det inte är helt fel att ligga under ett parasol med nedan vy och plugga heller ;)