Slänger in lite bältros?

Aj det svider till i armhålan, kikar i spegeln och ser ett mycket märkligt sår. Det ser ut som att jag haft ett fyrkantigt plåster vars kanter blivit ett sår. Nu har jag haft såret i en vecka ungefär, det blir inte större, det blir inte mindre. Efter lite snack med läkaren så gissar vi på bältros snarare än biverkningar av cellgiftet (caelyx) trots att man kan få sår på huden som en biverkan av detta så såg det inte riktigt ut så.

Jag äter just nu knallblå antibiotika mot bältros så får vi se om det blir bättre. 

Efter strålningen har jag ändå haft ganska ont i bröstbenet och en svullnad som varit synlig. Sedan ungefär två dygn känns det fan bättre. Åh snälla inte jinxa. Jag har dragit upp tröjan och tittat på bröstbenet ungefär 20 ggr senaste två dygnen och alltså jag vill tro att jag faktiskt kan se en skillnad på svullnaden. Det som fortfarande är jobbigt är att allt känns i bröstbenet, allt. Även om det inte gör ont så är det hela tiden närvarande. Sen kommer alla frågor, hur mycket kan jag bära nu, ska jag chansa, kan jag bära hem en kasse med mat? 

Ett problem som verkligen stör mig är att jag har svårt att ta mig till ställen med min dator. Att bära runt på den är uteslutet. I mitt arbete är jag i behov av en kraftfull rackare och de verkar uteslutet väga lite mer än en normal dator. Tröttsamt. Alltså att ta saker och ting förgivet är ju fantastiskt, tills det plötsligt inte fungerar längre. Jag tror det är fint att vi faktiskt tar livet förgivet, det är det som gör att vi väljer livet varje dag utan att vi behöver välja, det är så självklart att allt fungerar liksom. Fint!

Att vara sjuk är att egentligen bara att hitta nya vägar till livet och bara acceptera livet som det är just idag.