Expert på att vara döende?

Jag var på ett livemöte med min kurator på KS som jag har haft samtal med ungefär en gång i månaden sedan jag fick reda på att jag är kroniskt sjuk. Dessa möten bli intressantare för varje gång, kanske för att jag börjar känna mig OK med att öppna upp även om jag inte kommit hela vägen.

Jag har inget svar på hur man landar mjukt i den här situationen, jag drömmer om att bli en expert på att vara döende. Kan man bli det?
Hur lång tid skulle det ta att bli en expert på detta, att förstå det, att acceptera det och att ändå må bra i det? Enkelt förklarat är att det viktigaste är att få må bra, då är det lättare, när man har ont, mår illa el liknande så är det jätte jättesvårt. Ett sätt att ta ett grepp tror jag är att inte helatiden tänka på det, men det är verkligen svårare än det låter.
En svår nöt att knäcka är det som jag fortfarande inte kan närma mig i tanken och det är det här med att jag är mamma. Jag blir BEDRÖVAD vid varje liten öppning av den luckan. Jag vet att hon kommer att klara sig bra utan mig. Men jag vill vara med. Jag vill vara där för allt, det dåliga i livet, det bra och allt det fantastiska. Jag vill vara med. Jag kan inte lösa det. Jag måste komma till en lugnare känsla runt det faktum att jag inte kan lösa det. Så sjukt. Hur kan det bli så här.