Måste man vara positiv och stark?

 Jag är social så mycket jag bara orkar. Jag har som jag skrutit om tidigare så enormt fint nätverk med vänner och bekanta så det tar på riktigt aldrig slut, det finns alltid någon som jag vill träffa och jag får så mycket energi av att träffa människor. Det är som med allt annat enkelt att vara social när man mår bra (tack som fan caelyx) och lite svårare när man inte mår jätte bra.

Det finns flera aspekter och funderingar till de inledande orden i rubriken. Måste man vara så jävla positiv och stark? Nej så klart inte. Kan man styra hur man mår? Njae... kanske inte? Kan man styra yttre omständigheter så att det inte känns så jobbigt med känslorna som kommer? Nej det kan man inte. Kan man styra känslan inifrån? Ja, till viss del men det kräver lite jobb. För en del människor kanske det kommer som en uppenbarelse, för andra inte. En del kanske aldrig kommer dit. 

Jag förstår hur man kommer till ett läge där man "finner gud" trots att jag tycker att det är hyckleri med just den grejen. Men man finner kanske styrka i tron eller tilltro till någonting. Jag lyssnar på en del teorier, självhjälpspoddar, läser Björn Nathikos bok "jag kan ha fel", jag läser om olika synsätt på "livet" och jag tar till mig en blandning av alla dessa "teorier", eller vad man ska kalla det i ett samlat ord. 

Är det så lätt att bara välja livet? Jag vet inte, vi är alla olika. Jag försöker lära min hjärna att vara i nuet, att inte oroa mig för det jag inte kan påverka, att må så bra som jag bara kan och att inifrån hitta lugnet för egentligen finns ju bara "inifrån". Det är ett konstant arbete, jag har inte fått uppenbarelsen, men en daglig påminnelse och aktivt tänka på tankar som är negativa och försöka att tänka om eller att acceptera att det bara är en tanke. 

Att vara i den här situation gör att jag hamnar i lägen som jag förstått att jag måste lära mig att hantera. Först ville jag prata om min situation och öppnade upp mina innersta tankar för alla som ville höra. Nu känner jag mer och mer att jag inte vill prata om det alltid och jämt för det hjälper mig inte längre och jag har upptäckt att jag inte kan må särskilt bra när jag är i offerfacket. Jag mår på riktigt dåligt av att vara en person man tycker synd om, jag får ingen näring och energi av det, och tro mig, 99.9% av alla tycker synd om mig/oss. Jag tror och hoppas att tiden kommer att göra att det här blir mer vardag för alla, att den där cancern kan få ligga och vila i något fack utan att vi behöver ge den särskilt mycket uppmärksamhet. Jag vill inte gömma den, jag vill bara inte att den ska vara jag. 

Det händer att jag får höra, "du ser verkligen fräsch ut". Hur ofta säger man så till någon? Det signalerar ju att man förväntat sig något annat. Och det kan man såklart göra när man vet att någon är väldigt sjuk, man förväntar sig något för att ens okunskap eller tidigare upplevelser säger att det ska vara på ett visst sätt, jag vet att det endast är en positiv signal och jag förstår att det är en utandning för många, de blir positivt överraskade. Hur blir det sen när jag inte ser fräsch ut längre? Måste det handla om hur man ser ut? Det blev en lång fundering, en precis sådan fundering som inte ska tänkas. :) Samtidigt ska jag inte sticka under stolen med att livet är så mycket lättare när man ser frisk ut. 

En sak som jag verkligen känner djupt i mig är att jag lämnar andras tankar och känslor till dem. Jag är en person som tidigare tänkt, hjälp, slätat över andras känslor och agerande. Jag har stöttat de som tycker att min sjukdom varit jobbig. Jag har denna gång bestämt mig för att det INTE ÄR MITT PROBLEM. Alla får denna gång ta hand om sina egna känslor, jag kan inte hjälpa andra med deras känslor.

Hur känner ni? Eller hur tänker ni? Lämna gärna en tanke om vad som helst. 

Här står jag och ser fräsch ut...