Äta är väl onödigt

 Jag är nu färdigtstrålad, allt har gått fint hittills förutom en ännu fetare trötthet som slagit sig ned. Har lärt mig att jag fått fotonstrålning. Hög dos på få antal gånger. 

Jag fick någon slags panik och tänkte att nu går det åt skogen, jag blev hysteriskt trött efter fösta dosen, men har fått det förklarat för mig och det är ingen anledning till panik. Med en pågående cellgiftsbehandling och strålning samtidigt med denna höga dos så är det fullständigt normalt att vara trött.

En annan delikat grej som dök upp i söndags var att jag plötsligt har svårt att svälja. Det känns lite som om jag har ett öppet sår precis i halsgropen på insidan. Så när jag sväljer mat så fastnar det och svider/gör ont vid varje tugga. Lösningen är att jag tuggar ner allt till micropartiklar och sväljer små tuggor. Detta mina vänner, det tar tid. Det är inget fel på min aptit, men alltså det är ju 100% tråkigare att äta. Märker att det enklaste att äta är mer eller mindre flytande eller typ vitt rostbröd. Jag tillhör den flocken av människor som helst inte ens tuggar sitt byte utan sväljer det helt. Jag har gjort ren tallrik på några minuter medan folk sitter och njuter av sin biff i flera minuter. Detta gör detta till något av en utmaning.

Kom till jobbet i morse, av ren fart jag in en stor godis i munnen. Bad idea.... very bad. Oh well. 

Gissar att detta är biverkningar av strålningen som kanske touchat halsen lite. Det blir säkert bättre och sedan helt bra. Jag tror det är lika bra att man vet så lite som möjligt om det som kan hända, så tar man det med ro- Liksom "hoppla... där stannade maten i halsen... det löser sig säkert". 

Allt med att vara sjuk är lite äckligt tyvärr. Att tugga sönder maten extremt är superäckligt. Om inte det förstör aptiten så vet man att man inte behöver oroa sig nämnvärt över problematiken att inte kunna svälja. Jag är en gosaksälskare av rang. Börjar jag få dålig aptit, DÅ vet jag att jag inte mår bra.