Vänta på this, vänta på that.

I oktober och alla andra månader tänker jag på rosa, och ritar rosa....

Vänta vänta vänta. Sjukt trött på att vänta. Livet är för kort för att vänta på allt möjligt skit. Jag ska sluta vänta på sådant jag inte kan påverka. Det är ju helt ONÖDIGT att vänta. Onödigt. Tar man bort "vänta" så hinner man massa kul under tiden som är "vänta" eller? Det är en skapligt ny känsla jag har att det liksom finns ett slut, och det är inte så långt bort, och då tänker jag ändå inte att det ska ta slut i förtid. Livet går dessutom fortare ju äldre man blir vilket är skrämmande, riktigt skrämmande.

Så frågan är då, ska man fortsätta vänta på det man inte ser ut att kunna fixa, eller ska man skita i det och leva, eller ska man låta en viss del väntande finnas undertiden som man inte väntar? Mmm det är klurigt det här med att vänta. Ibland väntar man ju också på sånt som kanske aldrig händer, det är ju också helt värdelöst, men kanske nått man ta som risk i visst väntande.

Nu väntar jag på massor med saker, en väska jag beställt, en resa, en helg, ett nytt bröst, på att bli rik, och massa annat shit. Vänta vänta.... Hur lever man NU... Jag fattar inte hur man lever i NUET. Jag kan inte det, jag måste lära mig. 

Har varit barnvakt till lilla fina Julia. Det var längesen jag
hade en åttamånaders, men visst sitter det ändå. Det var kul,
men herregud va trött jag blev, heder åt alla föräldrar. 

I morgon ska jag sluta vänta och börja leva. Ja, det låter faktiskt bra i mitt huvud. Leva. Leva är positivt! 

Nu är det då rosa månaden. Och jag borde bara älska den, men jag blir i år liksom förra året nästan lite fed up på allt rosa... det är överallt, det kväver mig men jag hjälper tålmodigt och ibland något tröttsamt till att samla pengar. En del av mig skriker SKÄNK DÅ FÖR I HELVETE medan den andra sidan blir otroligt rörd när människor skänker och så blir jag blödig och otroligt tacksam, tacksam för att människor tar cancersjukas öden på allvar. Jag är så glad att jag lever. 

Mina buns!

I går fick jag hänga med mina syskon och deras barn och mitt barn. Det är underbart, det är nått man tar för givet, men det är inte så för alla. Jag är så glad att jag har dom alla, och jag har aldrig älskat dom mer än jag gör nu och för alltid. Och jag har aldrig förstått hur stort det faktiskt är att få vara med om att känna deras glädje, sorg, bekymmer, längtan, fruktan, kärlek och alla andra känslor någon har. En människa är ju massor med saker, men man ser bara skalet om man inte tar sig in. Jag har blivit mera nyfiken på människor, hur dom fungerar och hur dom tänker. Det hjälper mig själv att förstå att man kan tänka annorlunda, och då känna annorlunda än man normalt sätt skulle ha gjort, och det kan man lära sig av andra. Om man koncentrerar sig på dom man ser upp till och gillar så räcker det, jag tänker inte försöka förstå människor jag inte sympatiserar med, det är också en del i att livet är kort, och din egen uppgift för den korta tiden är att må bra, att se till att ditt liv blir något med substans, och då talar jag inte om pengar och saker utan om känslor och tankar.

Herregud... vilket blaj det där blev då säger min andra halva. Bullshit, It´s all about money, looks and party! ;) 

Karlbergs Slott, vackert som få en höstkväll. Älskar det vackra med hösten, älskar kalla friska promenader. 

(Nu skojar jag... lite) 

Idag har jag bakat bullar. Det är i sig världens mest vanliga sysselsättning i köket verkar det som på facebook, men det är andra gången på 12 år för mig. Min ugn är minst sagt speciell, det är en gasugn och sist jag gjorde bullar stod dom inne i 2,5 timmar innan dom var klara. Idag stod dom inne i 25 minuter.... lätt opålitlig skulle jag vilja påstå. Men dom blev helt OK idag tycker jag. On top of ugnen så är jag helt värdelös i köket. Värdelös, så dom här bullarna är liksom stort. Ja, det är stort att jag gjort bullar. Snart har jag också ätit upp alla, samtidigt som jag sitter i soffan och glor på mina nya hantlar som jag aldrig använt. Suck, det väntar jag på också, att jag ska bli sugen på träning! ... Right....

Inget canceraktigt att skriva om faktiskt. Mår bra, känner mig som gamla jag, men med ett annat tänk och andra känslor. Har nog lärt mig mitt nya jag och accepterat det jag inte gillar. En djup sorg finns för alla som dör runt om kring mig, och som blir sjuka på olika sätta. Det är så sorgligt att alla inte får vara friska. Jag är livrädd att någon runt mig ska bli sjuk. Livrädd. 

Äntligen fick jag tag i det. 

Jag fick någon form av migrän förra veckan, och trots att jag inte tror att jag är rädd för att få cancer igen så var min första tanke just det. Jag har ALDRIG haft så ont i huvudet någonsin. Jag tänkte direkt "nu är det kört"... Kört. Sen lugnade jag ner mig. Min kropp funkar inte alls som tidigare, mycket som är förändrat tycker jag efter cellgifterna, bla blir jag sjuk mycket lättare och oftare tycker jag. Tråkigt. 

Fina härliga höstiga färger

Det finns väl en underliggande rädsla med mig helatiden, men jag trycker bort den jäveln och lever (och väntar lite ibland ;) 

Nu verkar den nya vyn i bloggen fungera, man kan se min blogglista och kommentera fritt, någon skrev att det inte gick tidigare, nu är det inget trassel, bara rakt in och lätta ditt hjärta!

Kram på Er alla där ute i hösten.

Min insamling !
http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/insamlingar/?collection=6485