Halloj ansiktet

iPhone5... love it. Och panorama bilderna är FÖR roliga ;) Tänk om jag haft denna när jag var sjuk och höll kolla på bilarnas färger på gatan! Se här, har vi tre röda på raken. Längesen jag hade koll nu...

Jag skrev ju att jag besökte akuten förra veckan och det blev ett herrans halloj tyckte jag. Skämdes när jag gick därifrån faktiskt där det satt massor med sjuka människor (som var sjuka på riktigt) men nu är det inte jag som bestämmer hur saker och ting ska skötas på KS, och jag måste väl ändå tillägga att vara på akuten och komma in och ut på mindre än två timmar var rätt skönt, fredag eftermiddag och allt. Kom dit för att jag inte kände halva ansiktet, efter 4 minuter satt jag med mitt ett och halva bröst i vädret, ibland är det bara för konstigt. (förmodligen för att jag först fick träffa cancerläkare... ni som varit med om detta vet hur dom känner långsamt länge på nyckelbenen, halsen, alla lymfkörtlar...)
Anyways, jag var där för att jag har taskig känsel i halva ansiktet, och det har jag fortfarande. Jag fick medicinus som jag ätit i en vecka. I veckan kontaktade onkologen på radiumhemmet mig och frågade de mest märkliga frågor, jag förstår fortfarande inte. Det konstigaste av allt var konstaterandet av sjuksköterskan " jaha... du har munsår... du fick din sista taxotere i April förra året... det borde inte ha med cellgifterna att göra,,," Eh.. nä, jag har också svårt att tro att jag fått munsår av cellgiftet jag fick i April 2011.... Tanken har faktiskt aldrig slagit mig.... hm. Konstigt tycker jag. Idiotiskt nästan. Det slutade med att hon sa att hon ska ringa mig om en vecka igen. Well well... det blir väl bra.

Jag vill gärna ha tillbaka känseln nu känner jag. En annan reflektion som har med sjukvården att göra är att jag funderat mkt på mina mediciner. Jag fick nått mot virus, eftersom de tror jag fått ett virus i känselbanan i halva ansiktet, i samband med den medicinen fick jag även smärtstillande för att man kan få ont av den här virusmedicinen. Det läskiga är att den här "smärtstillande" om man läser bipacksedeln egentligen är en medicin mot depression och ångest? ... Känns märkligt. Med tanke på att jag redan äter mediciner mot depression och ångest trots att jag varken är deprimerad eller har ångest eller är orolig... utan mot andra biverkningar av tamoxifenet. Så... jag skulle då alltså om jag hade tagit dom (det gjorde jag aldrig) ha ätit sammanlagt 3 st olika preparat mot depression och ångest?... Är det bra undrar jag. Det har jag ju svårt att tro, jag har redan svårt att acceptera det jag redan måste sätta i mig....
Undrar just hur jag mår om jag sluta äta allt det här, tar jag livet av mig då eller? Nä.... säkert inte, men jag önskar verkligen jag slapp äta allt det här, men orsaken till det är tamoxifenet, som ska hålla mig cancerfri, och det är kanske dumt att sluta med. Moment 22.

Well well... detta cancerhelvete. Nu har min insamling dragit in över 6 tusen kronor till rosabandet. Det är tack vare alla mina vänner, bloggläsare och alla mina fina kollegor som jag mer eller mindre tvingat :)
Jag var på en väldigt trevlig tillställning i torsdags, på en krog i Stockholm som samlade in pengar också till rosa bandet. Man gör vad man kan liksom.
Nästa cancershit blir väl mitt nya bröst. Känns som en utopi, men enligt alla kallelser så ska det ske den 5 december. Jag tror på det när jag ser det...

3 gånger depp....