Spännande.... eller inte...
Jag vet inte, mest förvirrande.... men nu har jag då träffat tre hela plastikherrar... och jag blir mer och mer förvirrad för varje gång... nu har de talat lite om att ta fett från magen för att göra ett nytt bröst, men det räcker nog inte... Nog inte? Nähä, så om det inte räcker, då blir det för lite fett och ojämt stort ändå... och det borde väl bli ett osnyggt ärr på magen? Men vem fan bryr sig, man e ju stypad lite här och där, ett ärr mer eller mindre..men... åh. Och vem ska göra det, och vem ska betala, och hur ska man göra, och var ska man göra det och vem ska.... hit och dit och hit och dit och....
Hade jag inte haft PIP bajset i kroppen så hade jag fanimej struntat i detta och haft 1,5 bröst resten av livet.
Har beskrivit tidigare hur jag kände när jag gick till radiumhemmet för varje skitbesök, trött i hjärnan och i kroppen på ett obeskrivligt sätt. Precis så kände jag mig på plastikdoktorns kontor, jag blev helt trött i kroppen och knoppen, kändes som jag skulle somna medans herrarna petade och diskuterade min nakna bringa.
Fan alltså va man ska behöva hålla på med mysko grejor....
Dessutom har jag nu fattat att jag tyvärr inte kommer undan med en operation, utan det blir med största sannolikhet flera. Livet är bara för härligt ibland. Vilka osköna suprises det bjussar på med jämna mellanrum. Förövrig är mitt liv helt fantastiskt. Får jag bara vara cancerfri så är jag fan nöjd. Jättenöjd till och med!
Hade jag inte haft PIP bajset i kroppen så hade jag fanimej struntat i detta och haft 1,5 bröst resten av livet.
Har beskrivit tidigare hur jag kände när jag gick till radiumhemmet för varje skitbesök, trött i hjärnan och i kroppen på ett obeskrivligt sätt. Precis så kände jag mig på plastikdoktorns kontor, jag blev helt trött i kroppen och knoppen, kändes som jag skulle somna medans herrarna petade och diskuterade min nakna bringa.
Fan alltså va man ska behöva hålla på med mysko grejor....
Dessutom har jag nu fattat att jag tyvärr inte kommer undan med en operation, utan det blir med största sannolikhet flera. Livet är bara för härligt ibland. Vilka osköna suprises det bjussar på med jämna mellanrum. Förövrig är mitt liv helt fantastiskt. Får jag bara vara cancerfri så är jag fan nöjd. Jättenöjd till och med!
Jag förstår ditt dilemma, men jag måste säga att jag väntar på op där magen blir bröst, och jag har så det räcker till både dig och mig ;) Det är inte många som gör denna op, i Malmö är det tre läkare bara. KRAM!
SvaraRaderaRätt inställning! Att få leva och vara frisk, är det enda som räknas! Kram i massor
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaRosa månad och jag påminns om ett annat liv.
Vet vad du går igenom. Jag fick Her2-positiv, hormonkänslig C 2004 då jag var 33 och min dotter var 5. Operation, cellgifter, Herceptin och Arimidex i fem år. Ja och så bort med äggstockarna någonstans mitt i också.
Jag värdesatte i princip inte brösten alls då jag fick diagnosen. Var ensamstående och var helt fokuserad på att jag skulle överleva.
När två år hade gått vågade jag börja fundera på rekonstruktion. Jag var, och är, liksom dig smal. Hade inte tillräckligt för att utföra en diep lambå och ingen fettvävnad kvar på bröstkorgen där bröstet suttit. Silikon diskuterades men det smärtade redan med port a cat-en så att trycka in protes blev inte aktuellt.
Expander-protes opererades in och koksalt fylldes på under något halvårs tid varefter "proppen" (som en mini-portacat vid sidan av bröstkorgen) togs bort och såret tejpades igen.
Jag nöjde mig därefter, pallade inte med fler operationer fasten plastikkirurgen mer än gärna vilje fortsätta "pensla på canvasen". Jag hade ju (och har fortfarande) ingen brösvårta.
Men vad jag vill komma fram till:
Hela rekonstruktionsresan gjordes i samförstånd, jag bestämde i slutändan efter det som kändes rätt för mig.
Och jag FICK sätta in en protes i det friska bröstet utan knussel! Det var liksom det lilla man kunde göra mht att man stängt av hela hormonfabriken och det brösten sjunkit i hop till ett litet taxöra.
Att klämma in en expanderprotes som får formen som en halv cocosnöt i kombination med ett taxöra blir heller liksom inte bra.
Jag har två små kära "cocosnötter" i dag kan man säga. Ett som inte rör sig alls oavsett rörelser och ett annat som jag faktiskt är riktigt nöjd med.
Det blev mina små kullar tillslut. Inte perfekta som gud skapade dem men mina.
Stå på dig och gör inget som du inte känner dig trygg med. Det är din kropp.
Och du, det kommer gå bra. :-)