När tre månader känns som ett helt liv

Onkologen - Hej Ida, hur mår du?

Jag - Alldeles för bra, och det ska du väl ändra på nu? 

Onkologen: - Nej inte alls. Då matchar ditt mående det vi ser på röntgen.

POW! :D

Den känslan...  vi snackar om att det är 3 månader till nästa koll, men att man inte vet och inte får ta reda på de tre månaderna är så ljuvligt, och det känns som om jag har fått höra att jag är för evigt frisk. Mina metastaser är "oförändrade". Alltså inte mindre, inte större och har inte dykt upp på andra ställen. Thank GOD. Jag har en strålskada på lungorna men jag skiter fullständigt i det. It´s nothing. Jag mår inte dåligt av det. 

Jag är helt besatt av det faktum att jag inte får springa, och han är väldigt tålmodig när han berättar att det inte kommer hända (om jag själv inte vill riskera ett benbrott, och så himla mycket vill jag ju inte springa) om och om igen. Jag har kommit med flera teorier på hur man kan göra men han säger bara att "det är inte bra att springa". Snark. Spinning kommer upp som ett alternativ. Jag sa att "jag hatar spinning". Han sa "jag med". Och där lämnade vi träning.

Vem fan bryr sig, jag ska leva lite till! Jag har nu med vetskap och med behandling haft spridd bröstcancer i 10 månader. Sen har jag ju haft det sedan minst februari 2019, så jag har haft cancer utan behandling i 11 månader. Totalt 21 månader med spridd bröstcancer. Jag tror att statistiken säger en överlevnad på ca 2,5 år. Hoppas jag kan slå statistiken. Känner mig positiv till det.

Behandling på måndag. Jag längtar nästan, plötsligt känns behandlingen som en vän mer än som en ovän. Även det gör livet något lättare! 

Tjing!

Här skulle man kanske ha kedjat fast sig i livet, på Sicilien.