Glömma och förlåta

Nu är håret väldigt klurigt. Det är nu mera nytt hår än gammalt eftersom allt
nytt vuxit ut ett par centimeter och det gamla i botten som vuxit ut är lockigt
så börjar det gamla som är helt rakt och längre än allt annat men också rätt lite hår
hänger som döda testar. Jävlig mysko hairdue.. kan vara så att det bästa
är att snagga sig och göra om och rätt men jag orkar inte med att vara korthårig
... Inte just nu. På bilden syns det lockiga (nytt) och det raka...

Kan man det? Vem eller vad ska man förlåta. Det mest naturliga vore väl att man sa FUCK YOU till sin egen kropp och gav fan i den efter att den svikit dig, inte bara en gång utan två. I stället har jag aldrig tänkt så mycket på min hälsa och mitt välmående som jag gör nu. Jag känner återigen att jag förändrats, mina tankar och mitt sätt att planera min framtid. Jag tänker på denna vecka, har ärligt talat svårt att bry mig om nästa vecka. Inte för att jag tror att jag ev ska bli sjuk utan för att jag inte ser någon poäng med det. Jag har svårt att glädjas ända in för saker, det är som ett litet grått skal, låter man inte rädslan komma in kan den inte komma åt dig? Jag vet inte, men jag tror jag gjort och gör lite så, försökt att stänga ute det jobbiga, kanske både på gott och ont. Vi får se vad som händer med känslorna längre fram. Försöker att inte analysera så jävla mycket.

Jag är helt klart där nu där det inte längre är en del att mitt liv på det där självklara och varjedag sättet, jag glömmer bort att jag varit sjuk. Det är en helt underbar känsla, jag klarade det, igen. Det är fortfarande den där "va fan är oddsen att jag klarar mig en andra gång" känslan, och jag kommer inte tro på det på samma sätt som förra gången. Jag känner mig fortfarande lite lurad på konfekten, på känslan av att vara odödlig :)

Idag tror jag att jag tog sprutan Herceptin för 13:onde gången, så det är alltså bara 4 stycken kvar. Thank God .. för nu är jag fan sjukt trött på KS, övertrött. Jag blir bara arg när jag tänker på att jag måste avbryta mitt jobb för att åka dit. Det är också ett gott tecken på att jag går vidare, jag glömde nästan bort att jag skulle dit idag, jag ville nästan skita i att gå dit, glömde nästan bort vad sprutan har för uppgift. En livsviktig uppgift.

Jag skrev tidigare att jag har svårt att glädjas till 100%, jag tänkte på det förra veckan när jag fick chansen att bli fodervärd till den sötaste lilla kattflicka EVER och blev glad ända in i märgen. För det första är det så himla konstigt att JAG sitter och längtar ihjäl mig efter en katt.. Från att vara allt annat än en kattkvinna finner jag mig helt plötsligt sittandes som singel och kattälskande 40 taggare i förorten... 2 faldig världsmästare i bröstcancer. Jag kommer sluta som en sådan där crazy catlady som tapetserat sin lägenhet med katter och bara pratar med dom på riktigt. För det andra är det bara SÅ konstigt att JAG har blivit en kattkvinna... För det tredje...ja ni fattar...  Men, jag är ju det, jag längtar alltså ihjäl mig efter "Coco", vårt tillskott i familjen annorlunda, så även vår första katts dotter. Ivar har varit hos en kompis till mig över Jul och Nyår då jag och min dotter varit i Sydafrika (helt jävla magiskt...får berätta om den resan senare) och till och med där har jag saknat min katt. Jag har suttit på andra sidan klotet och längtat efter en katt. Det är över alltså, jag håller på att bli galen ;)

Var beredda på sötchock ...

Colorama