Förstår inte

Förstår mig icke på vårdmänniskor... sköterskor, jo, läkare nej... onkologer, kirurger, märkliga människor.
Inskrivningssamtalet på Huddinge inför operation nästa vecka ... "Då ska vi prata om att eventuellt ta bort äggstockar"... Eh nja, jag ska ju ta bort dom om två veckor? "Ah jaha... oj, nu trodde jag att jag satt i det andra rummet *pekar med fingret mot rummet bredvid".

Så började det, hon läser på varför jag satt där idag, undertiden hon försöker prata med mig. Hon var jätte trevlig, men det hjäper inte riktigt när det känns som ett fullständigt värdelöst möte som dessutom är på andra sidan stan, där man avsatt en hel dag för det står så på pappret, och det tar exakt tio minuter. Ingen undersökning, inget samtal med narkosläkaren, ingenting annat än ett fullständigt förvirrat samtal.

Jag är alltså där för att jag har en genetisk risk att få äggstockscancer, och nu ska man ta bort dessa delar för att undvika cancer. I samtalet så hinner hon berätta om alla otäcka scenarios som skulle kunna hända, och frågar saker som " om vi hittar cancer, då kanske det blir behandling och sånt, hur känner du för det? "... "om det skulle vara cancer, får vi ringa dig med det beskedet eller vill du komma hit och få information?".... " det kan vara så att det spridit sig och då är det inte mycket att göra" "Det är en liten operation, i dom flesta fall går det bra, men ibland måste vi öppna hela buken"
Tillslut fick jag säga det som onkologerna brukar säga när man vill veta vad fan som ska hända " Vi kanske kan ta dessa frågor om det skulle visa sig vara något?"...

Det finns ingen som helst misstanke om att jag har äggstockscancer... när jag gick därifrån kände jag mig ändå inte särskilt uppåt. Konstigt. Jag skrattade iof... livet är så satans konstigt att man måste skratta åt det.

Nu längtar jag efter att bli av med dom tickande bomberna, och jag hoppas det blir den sista operationen ever. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag blivit sövd de sista 7 åren.