Ett helt år

 

Ja så är det, jag har inte orkat med bloggen på ett helt år! Det beror till största del på att jag har mått helt fantastiskt toppen. Jag har inte haft någonting att skriva om liksom. Jag hade väl kunnat skriva om hur underbart allt är? Nej sån är inte jag, jag insuper det goda utan att reflektera :)

Så. Det tog tre hela år innan metastaserna hittade till levern. Jag blev inte ledsen, inte arg, inte besviken, jag blev ingenting när jag fick det tråkiga beskedet att det nu finns två metastaser i levern som växer snabbt. Efter biopsi (som givetvis gick fel då det togs fel nål så själva provet är inte 100%) så visar levern ungefär samma som skelettet och det växer på ordentligt. Jag är fortfarande HER 2+ (low) men eftersom det togs fel prov anser man att jag kan räknas som HER2 positiv utifrån det dom fått fram.

Jag kommer nu, på fredag om två dagar, att påbörja ny behandling. Det är här jag tycker att det börjar bli jobbigt. Anledningen till att jag inte blev chockad eller ledsen är att jag är så väl förberedd i min hjärna. I tre långa år har jag, var tredje månad, varit förberedd. Jag vet ju att det är såhär den här sjukdommen beter sig. Det är så mycket vi inte vet om cancer, men det är också väldigt mycket vi vet.... exempelvis att jag kommer att dö av sjukdommen och för att jag ska dö av den måste den sprida sig och dela sig och härja på. Och nu har den en persiod då den är på G och vill finta oss.

Så det jobbiga är att jag behöver cyto igen. CDK har varit en askungebehandling i dessa sammanhang. Jag har haft en riktigt jobbig biverkan som satt sig på ögonen, det har varit omöjligt att släcka deras törst... jag har i perioder inte kunnat läsa böcker och haft jobbigt med dem helt enkelt. Men det är ju en piss i havet.

Jag orkar inte ens skriva hur jag känner inför start av cyto. Nu är det dags för den omtalade Enhertu. Enhertu har inte används särskilt länge i Sverige, det är väl något år nu, men för bara ett och ett halvt år sedan när detta var på tapeten för mig sa den onkologen jag hade över sommaren att vill man läsa om biverkningar är det bästa att leta efter grupper utanför Sveriges gränser då det inte hunnit komma in så mycket rapporter i Sverige ännu. 

Det som gjorde att jag då valde bort Enhertu är mängden kortison som kan bli aktuellt, där blev CDK ett naturligt val för mig som är rädd för kortison. CDK infattar inte ett gram kortison. Det är inget cellgift, det är ... enkelt. Man tar tabletter in the comfort of ones one home och jag har själv haft några problem. En gång fick jag skjuta upp behandlingen när mina blodvärden hade lite tufft men annars har jag som sagt på sin höjd haft problem med torra slemhinnor och tappat massa hår. 

Vad är jag mest rädd för då? Det är lungproblem som jag vet att en del får på Enhertu. Jag är rädd för illamående och jag är ledsen för att jag vet hur hjärntrött jag varit på cyto och att der kan påverka hur jag orkar jobba. För mig är ett "normalt svensson liv" det som gör att jag mår bäst och detta kan sätta käppar i hjulet för det. Men vad vore cancer om det inte satte käppar i hjulet....

Jag avslutar här för idag. Det kommer mera... Bloggens avsnitt "behandlingschema" har hjälpt mig att minnas (och tro mig, jag minns helt fel eller ingenting... ) så jag kommer att behöva in här och notera hur jag mår, då kan jag ju lika gärna skriva.