Skelettmetastaser och träning

 Klurigt! Du får inte göra si, du får inte göra så, allt gör ont och allt känns lite farligt. Är jag ensam om att ha känt så? (Eller i vissa fall känna så, som i nutid)

Att gå in i ett svart hål och få veta att du aldrig kan bli frisk är tufft, det är miljoner tankar om hur du ska lösa ekvationer. Det handlar om allt från att fundera ut om man kan jobba, hur ska ekonomin bli när man är sjukskriven, blir utförsäkrad, har smärtor, inte kan finnas till för sitt barn, sina vänner, sin familj. Tankar om döden, om sin begravning, om hur mitt barns liv kommer att se ut och hur nattsvart tanken är att jag inte kommer att få uppleva hennes liv. Jag kommer inte få vara med och njuta av den personen hon är, blir och kommer att vara. Hur kommer hon att minnas mig, när kommer hon att börja glömma bort mig, kommer hon att känna att jag älskade henne mer än livet själv? Hur har hon upplevt sitt liv hittills, hur har jag varit som förälder, hur kommer hon att minnas mig som förälder? Har hon varit trygg, kommer hon att bli en trygg person? Kommer hon att slippa krig och kommer världen att finnas där för henne och hennes eventuella barn? Finns ens den här världen kvar i framtiden..... Idag tittade jag på henne, min dotter, och tänkte att jag ärligt talat inte minns mitt liv innan henne. Det var säkert kul, men för mig började det där, när hon äntrade världen i augusti 2004.

Alla dom där tankarna och miljoner till kommer och går, men när man (jag) har landat i det hela och tänkt alla tankarna och inser att jag ett år senare står på mina båda ben, har inte ont någonstans, klarar av cellgifterna bra, metastaserna står stilla (?) och jag både jobbar heltid och orkar leva ett normalt liv, då vågar man börja tänka på de åren som kanske finns kvar. Och det är här det tillsynes oviktiga som träning kommer in.

När man har skelettmetastaser så finns det inte så mkt forskning kring kroppen och träning så det enda jag har lärt mig är "du får inte springa". Med det i bagaget och med jäkligt många månader med smärta så har jag det senaste året på min höjd promenerat, och skyddat min bröstkorg så axlarna har ramlat framåt och bröstet sjunkit in. "Vem fan bryr sig" har varit min tanke när jag lite sorgsamt ser min profil i spegeln. Samtidigt så säger mig kroppen att det blir lättare att leva om man har en starkt kropp, det säger sig självt och studier är ju överens om att även knoppen mår bra av en stark kropp. Men vad ska jag göra då? Jag får ju inte springa. "Du kan cykla" sa onkologen. Fan va tråkigt sa jag. Jag hatar att cykla. "Det gör jag med" sa han. Där slutade snacket om träning. 

Sen hände det där som jag nu ser som min skänk från ovan. Jag kom med i en studie där jag alltså får träna med människor som forskar på kvinnor med avancerad bröstcancer och hur träning påverkar dem och deras behandling. 

Jag tränar två gånger i veckan på NKS med en PT och nu har jag precis skaffat kort på ett litet tjejgym i mina hoods där jag ska träna minst en gång i veckan utöver de två med PT. Detta pågår i nio månader och kommer garanterat att bli min längsta period där jag på ett övervakat sätt (dvs det finns inte plats för att välja soffan ist eller att maska.... ) tränar två ggr i veckan minst. 

Gym på NKS. Skaplig utsikt på våning 10!

Redan nu, efter 7 pass är jag i bättre form och framför allt... Fy fan va härligt det är att bli trött av träning och inte bara av att jobba, oroa sig för krig och cancer, och annat som kan göra en trött. ATT BLI TRÖTT I KROPPEN ÄR GODIS FÖR SJÄLEN! Jag skulle råda alla som vill och orkar att kontakta fysioterapeuterna på det sjukhus du tillhör. Det finns så mycket man kan göra i gymmet trots en massa metastaser, och att blir trött är inte farligt. Såklart är det individuellt, och det är ju det som är så lyxigt med studien, att de utifrån röntgen och fystester tagit reda på vad jag kan göra och inte göra.

Jag hoppas verkligen studien kommer att resultera i att man kan bli bättre på att få kroniker att få hjälp med hur man kan träna. Det här kanske inte ger mig längre tid att leva, men det kan ge mig fler månader med mindre kroppsliga problem, och det är ju på ett sätt enormt viktigt. Mitt mål är att njuta av dagen, varje dag, de dagar jag har kvar. 


Idag har jag även varit på MBA och fått cellgifter. Mår inte alls så illa som befarat! 

Hur man kan vara säker på att gymmet är i NKS regi... 






Kommentarer

  1. Så roligt att läsa att du hittade denna studie. Lever också efter övertygelsen att om kroppen får jobba så mår knoppen bättre ��. Du vet, vi levde ju på savannen förut. våra kroppar vill ju gå på stekhet sand och jaga ormar under stenar, det är vi gjorda för. Eller var det dricka paraplydrinkar på en sandstrand, kommer inte ihåg vad dr Hansen menade��

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg