Here we go again

Jag brukar ärligt tala om, när någon frågar om jag är rädd för att bli sjuk igen, att jag inte tänker på det särskilt ofta. Men jag brukar lägga till att jag har lite svårt att se att jag kommer att dö av ålderdom. Sen hoppas jag på många år innan någonting canceraktigt gör entré igen.

Tyvärr önskar jag stenhårt att jag inte hade rätt de gånger jag svarat så. Men jag hade rätt och det kom alldeles alldeles för tidigt. Jag har inte läst den här bloggen i sin helhet, men jag måste nu göra det rätta och öppna upp den. Kan det hjälpa någon, är varje timme med den värt jobbet och det blottande det är att berätta om sig själv inifrån. (Med respekt till mina nära och min dotter kanske jag utelämnar delar eller ändrar dem framöver, jag vet inte, jag ska försöka att vara så transparent jag kan.)

Det här är tyvärr inte bara min resa, utan jag drar med mig ett helt gäng människor genom detta och det gör lika ont denna gång som de två föregående gångerna, kanske ondare. 

Fredagen den 11/12 öppnade jag min journal efter att veckan innan gjort en biopsi från bröstbenet där jag haft ont ganska läge, och där kunde jag läsa att början till slutet just startat. Nu sätter jag hoppet till forskningen och viljan från min kropp att samarbeta så länge som bara är möjligt. Till höger i sidan på bloggen allra längst ned under "sidor" har jag en förklaring till hur jag upptäckte att jag nu har en obotlig sjukdom och är kroniskt sjuk. Den ligger under "min tredje resa".