Tuff höst
Jag kan inte skriva när jag är stressad, och när jag inte är det försöker jag sova. Har återigen blivit makalöst trött. Jag åkte på en förkylning, galopperade till vårdcentralen när halsen gjorde ont, jag skulle ha vernissage (som är en historia i sig. Nu, en vecka senare börjar jag komma ihåg vad som eg hände... jag var så dålig, så stressad att jag inte kunde njuta. Men nu njuter jag :) så jag ville verkligen veta att jag inte hade halsfluss (för er som följt mig så vet ni hur jag tänker, för er som inte gjort det så är det så att jag efter cellgifterna blivit sjuk ett par gånger och sjukdom nu för tiden följer inte normala normer ;). Jag kan bara höja en hand för de som endast träffar på vården på lokal nivå- Herregud. Det är något stort fel.
För det första utgår man ifrån att praktiskt taget alla människor är hypokondriker. Det är själva grundinställningen. När man sen försökt lirka sig förbi det första stoppet (blev tvungen att använda "cancerkortet" vilket jag ogillar men det är svårt att dölja hur man än gör...) så ska man träffa en jävligt trött allmänläkare som tittar på en som om man var något katten släpat in, suckar, tittar på pappret (som är en enkät man ska fylla i, men de mest idiotiska frågorna. Detta är då på infektionsmottagningen, man kan välja följande
Är du här för att ta reda på om du har lunginflamation, är du här för att få antibiotika, vill du ta ett *** prov (blod) eller "annat?".... så jag tänker... hm... jag vill ju ha antibiotika OM jag har halsfluss, men jag vill ju inte ha det OM jag inte har halsfluss. Jag fyller i "jag vill ha antibiotika med två ??" och "annat" för att få en chans att förklara varför jag är där. Dessutom har jag kissat dom den värste diabetikern ett tag... typ tre gånger per natt. Jag har också fått det där äckliga illamåendet igen som jag hade i våras, och svullen buk 24/7. Hur som helst hinner jag knappt öppna munnen innan läkaren borrar sina arga ögon i enkäten och myndigt säger "jahaja... du vill ha antibiotika" och tittar på mig som en arg rektor när man gjort förbjudet bus på skolgården....
Jag försöker mig på en förklaring, men hon säger "gapa...det ser fint ut, ta ett urinprov, lämna i luckan, hejdå"...
Gör som hon säger... Hon ringer mig efter ett par dagar och säger "inget konstigt med urinprovet, du kanske ska testa att söka en gynekolog om du inte varit där nyligen, Im just sayin"... Typ så gick det till, det hon inte vet och som hon inte ville låtsas om är att jag varit där på en utredning om varför jag var så trött, det sista de gjorde, trots att det såg bra ut och jag inte hade ont var att ta ett halsprov då det visade sig att jag troligtvis gått runt med halsfluss i veckor, därför var jag så trött. Detta gör att jag gärna vill kolla när jag har ont i halsen samtidigt som jag är väldigt trött. Men tji fick jag.
Det hon heller inte minns att jag berättat är att jag just varit hos en specialist gynekolog som vänt ut och in på mitt inre för att kolla att allt är OK (eftersom jag har 60% risk att åka på äggstockscancer)
Det slutade med att jag bara tänkte att dom får fan tro vad dom vill, och tänka vad dom vill, men jag tänker inte bli behandlad på detta sätt. Jag skulle köpa det om jag gick till läkaren en gång per år, men jag BOR på någon jävla mottagning prallellt med ett sk jobb, så jag har konstant dåligt samvete att jag måste gå från jobbet, konstant stress för den här satans cancern, vill vara en bra mamma och sambo. Jag tänker INTE få den här skitbehandlingen på MIN VÅRDMOTTAGNING: Mitt liv är mera värt än så. Jag skriver ett långt brev med en förklaring om min bakrund, vad jag haft för sjukdomar senaste tiden och sen avslutar jag med att jag aldrig mera vill vara med om att jag kommer dit och nekas halsprov när jag har ont i halsen (skrattar för mig själv just nu när jag skriver... men det var inte roligt just då) utan förväntar mig att jag får träffa en engagerad läkare som tar de tester jag ber om.
Idag fick jag träffa min husläkare, hon hade fått mitt mail (hrm.... *skäms*) och var mkt tillmötesgående. Det var ett mkt bra möte, och hon tog mina frågor på allvar, nu ska massor med prover tas för att kolla vad det kan vara. Bara det gör ju att man kan slappna av lite.
Jag är allt annat än inbilsk, jag känner när något är fel i min kropp, första gången litade jag inte på känslan, då visade det sig att jag hade cancer. Jag är inte hypokondriker, men jag kommer hädan efter att ta min kropps signaler på allvar. Nu tänker ni som inte haft cancer säkert "hon är såklart rädd att få det igen" men sanningen är den att i min värld finns inte den tanken. Jag är inte rädd för cancer, jag är iaf inte rädd för att få det igen, för jag känner att jag fått mitt, och jag känner det starkt.
Så summan är att jag fortsätter sova en stund på kvällen när jag kommer hem och sen från 8 på kvällen till 7 på morgonen så följer vi sen upp proverna. Jag har haft väldigt ont i kroppen på sista tiden, höfterna och musklerna i rygg och nacke, men det är bättre, förkylningen är nästan borta så snart kan jag träna igen, hoppas det ska hjälpa.
Well well,... livet kunde vara sämre. Jag har den bästa sambon i världen (peppar peppar) och världens finaste barn, hon är empatisk och smart, härlig som bara den (kolla in sportkollektionen på vår största svenska klädkedjas hemsida, barn, sista veckan i december så kanske ni ser någon ni känner igen...)
Jag har ett jobb jag trivs med och världens ev bästa kollegor. Mitt liv är på många sätt fullkomligt. Jag måste nog ändå erkänna att herr eller fru cancer gör sitt bästa att sätta spår i mig, men jag kämpar hårt, hårdare än vad någon ens kan förstå.
Ha en toppenhelg!! Nu ska jag mååååla :D
För det första utgår man ifrån att praktiskt taget alla människor är hypokondriker. Det är själva grundinställningen. När man sen försökt lirka sig förbi det första stoppet (blev tvungen att använda "cancerkortet" vilket jag ogillar men det är svårt att dölja hur man än gör...) så ska man träffa en jävligt trött allmänläkare som tittar på en som om man var något katten släpat in, suckar, tittar på pappret (som är en enkät man ska fylla i, men de mest idiotiska frågorna. Detta är då på infektionsmottagningen, man kan välja följande
| Så här galen ser jag ut på vernissage... |
Jag försöker mig på en förklaring, men hon säger "gapa...det ser fint ut, ta ett urinprov, lämna i luckan, hejdå"...
Gör som hon säger... Hon ringer mig efter ett par dagar och säger "inget konstigt med urinprovet, du kanske ska testa att söka en gynekolog om du inte varit där nyligen, Im just sayin"... Typ så gick det till, det hon inte vet och som hon inte ville låtsas om är att jag varit där på en utredning om varför jag var så trött, det sista de gjorde, trots att det såg bra ut och jag inte hade ont var att ta ett halsprov då det visade sig att jag troligtvis gått runt med halsfluss i veckor, därför var jag så trött. Detta gör att jag gärna vill kolla när jag har ont i halsen samtidigt som jag är väldigt trött. Men tji fick jag.
Det hon heller inte minns att jag berättat är att jag just varit hos en specialist gynekolog som vänt ut och in på mitt inre för att kolla att allt är OK (eftersom jag har 60% risk att åka på äggstockscancer)
Det slutade med att jag bara tänkte att dom får fan tro vad dom vill, och tänka vad dom vill, men jag tänker inte bli behandlad på detta sätt. Jag skulle köpa det om jag gick till läkaren en gång per år, men jag BOR på någon jävla mottagning prallellt med ett sk jobb, så jag har konstant dåligt samvete att jag måste gå från jobbet, konstant stress för den här satans cancern, vill vara en bra mamma och sambo. Jag tänker INTE få den här skitbehandlingen på MIN VÅRDMOTTAGNING: Mitt liv är mera värt än så. Jag skriver ett långt brev med en förklaring om min bakrund, vad jag haft för sjukdomar senaste tiden och sen avslutar jag med att jag aldrig mera vill vara med om att jag kommer dit och nekas halsprov när jag har ont i halsen (skrattar för mig själv just nu när jag skriver... men det var inte roligt just då) utan förväntar mig att jag får träffa en engagerad läkare som tar de tester jag ber om.
Idag fick jag träffa min husläkare, hon hade fått mitt mail (hrm.... *skäms*) och var mkt tillmötesgående. Det var ett mkt bra möte, och hon tog mina frågor på allvar, nu ska massor med prover tas för att kolla vad det kan vara. Bara det gör ju att man kan slappna av lite.
Jag är allt annat än inbilsk, jag känner när något är fel i min kropp, första gången litade jag inte på känslan, då visade det sig att jag hade cancer. Jag är inte hypokondriker, men jag kommer hädan efter att ta min kropps signaler på allvar. Nu tänker ni som inte haft cancer säkert "hon är såklart rädd att få det igen" men sanningen är den att i min värld finns inte den tanken. Jag är inte rädd för cancer, jag är iaf inte rädd för att få det igen, för jag känner att jag fått mitt, och jag känner det starkt.
Så summan är att jag fortsätter sova en stund på kvällen när jag kommer hem och sen från 8 på kvällen till 7 på morgonen så följer vi sen upp proverna. Jag har haft väldigt ont i kroppen på sista tiden, höfterna och musklerna i rygg och nacke, men det är bättre, förkylningen är nästan borta så snart kan jag träna igen, hoppas det ska hjälpa.
Well well,... livet kunde vara sämre. Jag har den bästa sambon i världen (peppar peppar) och världens finaste barn, hon är empatisk och smart, härlig som bara den (kolla in sportkollektionen på vår största svenska klädkedjas hemsida, barn, sista veckan i december så kanske ni ser någon ni känner igen...)
Jag har ett jobb jag trivs med och världens ev bästa kollegor. Mitt liv är på många sätt fullkomligt. Jag måste nog ändå erkänna att herr eller fru cancer gör sitt bästa att sätta spår i mig, men jag kämpar hårt, hårdare än vad någon ens kan förstå.
Ha en toppenhelg!! Nu ska jag mååååla :D
Hoppas att du mår bättre nu och att du haft en fin jul!
SvaraRadera