Sänker förväntningarna

Jag är sur. Jag är sjuk, igen.... det är andra gången den här månaden som jag är sjuk. Min dotter är också sjuk igen, för andra gången. Först spysjukan och nu influensa med en vidrig hosta. Jag är verkligen trött på mitt KASSA immunsystem, men så sitter jag här och irriterar mig, sen tänker jag... men det är bara en förkylning. Det är inte hela världen, det går över, livet är inte över, om ett par dagar mår jag perfa igen.

Maulou i "efter tio" sitter i TV4s studio och snackar om sitt program som hon ska ha idag. Hon säger "jag har en stark historia idag, en man som drabbats av flera tragedier i sitt liv, och menar att det gjort honom till en lyckligare människa". Först tänker jag "yeah right"... för att det låter så fel. Bakvänt, men han har rätt...

Jag har på mellan 2008-2012 varit med om tre cancerfall, mitt eget, min makes och min morfars. Jag fyller 37 i år. Men jag är en lyckligare människa idag, det är jag faktiskt. Och nu vet jag varför, hon sa något som jag inte kommit fram till själv, man sänker förväntningarna på livet. Det har gjort oss olycksfåglar till lyckligare människor.

Jag tror på det här. Jag har sänkt förväntningarna på hur mitt liv ska bli, fungera och kännas, nu har jag möjligheten att känna det lilla, hur fint det kan vara, det lilla lilla. Alltså att leva i nuet kan man väl säga. Att inte hela tiden längta och vänta på det som komma skall, utan glädjas åt en helt vanlig frisk dag, eller glädjas åt den dagen då man känner att förkylningen är på väg bort... eller.. ja, små saker. Jag kan faktiskt det nu, det kunde jag inte förut.
Jag tittar på min dotter flera gånger om dagen och oavsett hur sur eller arg eller frustrerad eller underbar hon än är fylls jag varje gång av värme. Jag är så stolt... jag är så stolt över henne, över den lilla personen hon är. Jag har inga stora tankar av vad hon kan bli, utan tänker bara att om hon är en sådan här empatisk person även när hon växer upp så kommer det går bra. Får hon bara vara frisk.

Oj. Nu komm alla känslorna på en och samma gång. ..

Även människor som inte varit med om en massa jävligt tråkiga och hårda grejor, sånt man inte vet om ska överleva eller ta sig ut kan sänka förväntningarna på sin liv och må lite bättre. Värt att fundera på!

Tyvärr blir många väldigt rädda av det dom varit med om, särskilt de som själva blivit drabbade, och de kan inte alltid se framåt eller bli lyckliga igen, utan lever med skräcken att bli sjuk igen. Jag tror det kan ta tid, man måste föröka stänga av rädslan, och kanske tom gifta sig med tanken på att livet inte blir lika långt som man trodde, och i och med det leva på lite extra, känna efter varje dag i stället för att stressa fram livet. Hur gör man det då... vet inte. Jag vet bara att jag mår bättre än någonsin just nu. Ja psykiskt alltså, för jag är väldigt fökyld... men jag slutar vara sur och ser nu framemot morgondagen och hoppas att det känns bättre då. Jag har iaf inte cancer.... ;)

Kram på Er