Det kom ett brev... uppföljningen

Jag var helt säker på att jag skrivit om detta men kan inte hitta det just nu.. Minns inte exakt när detta hände men tror det var ett par dagar innan jag fyllde år. 

Jag hade varit på strålningen och började bli bra jävla trött på det, skulle fylla de big 40, kom hem trött som bara fan från KS och hade fått ett brev. Såg att det var från Karin, min fina vän som ett år tidigare drog med familjen till staterna. Öppnar brevet, glad att få riktig post och ut trillar tor biljetten till San Francisco... 

Den märkliga känsla som infinner sig där på hallgolvet var märklig. Det öppnade på något sätt kranen. När min kran vrids på är den svår att stänga. Jag var så utmattad, trött och less... och så fruktansvärt jävla glad samtidigt. 

Vi bestämde att jag skulle komma efter den 17onde och sista herceptinbehandlingen. Den fick jag i tisdags (som följdes av en läskig allergichock dagen efter med en infektion i halva ansiktet....) och idag, fredag 28 maj sitter jag och väntar på ett något försenat flyg till staterna. Visserligen lite svullen i fejset men vem fan bryr sig. .. det här ska bli så fantastiskt att det inte ens hade varit jobbigt om jag förvandlats till shrek av sista herceptinet. Jag är idag faktiskt enbart glad att jag överhuvudtaget lever. Svår känsla att förmedla. Det är en otroligt lugnande känsla.
Mot staterna och åt helvete med cancer.

Kärlek/ Ida