Snart ett år
Nästa vecka tror jag det är... ett år sedan, en fredag, jag stoppade in handen i armhålan när jag satt och vek tvätt, min yngsta syster satt i soffan och bloggade och en iskall stöt for genom kroppen. Aldrig har jag varit så snabb på telefonen till radiumhemmet. Jag fick sedan en tid till lunch på måndagen och jag måste säga att jag blev imponerad av hur snabbt de fick fram en tid och hur de tog det jag känt på allvar. Torsdag samma vecka var katastrofen ett faktum. Återfall och var mer eller mindre säker på att jag skulle dö. Det sista jag minns och som hängt med mig från min första cancer är "får du återfall är det kört" ... Oron och känslan man känner när man gör koll av hela kroppen och måste vänta på alla svar är fruktansvärt. Det är kanske inte jättekonstigt att de senaste 12 månaderna faktiskt är ett svart hål. Jag har hunnit med mycket, planerat min begravning, gett upp, skaffat hopp, haft ont, mått illa, älskat, hatat, varit helt slut, tagit mig upp.
Nu jobbar jag heltid och är i allra högsta grad levande. Jag älskar varje lite sak i livet. Jag älskar att känna att livet, mitt liv är komplett, på mitt sätt. Att vara trött efter en lång vecka på jobbet, att bli slut efter en timme på gymMet, att glömma stoppa ner frukten i dotterns väska, att faktiskt komma ihåg den, att sova bra en natt av 100, att städa, att diska, att tvätta. Att bara vara människa med känslor, tristess, ilska, kärlek, glädje, oro. Att leva.
Jag har kämpat jävligt hårt två gånger nu. Jag hoppas å det innersta att jag nu faktiskt kan få hämta mig i lugn och ro, att cancer ger mig ett break i livet, att jag kan få leva och tid att vara det där som är så härlig, frisk och glad människa. Jag fortsätter ett tag till med antikropparna mot HER2 positiva cancern, men det är bara 4 gånger kvar nu. Jag har räknat lite positivt och trodde jag hade två gånger kvar, så var det inte, men vem fan orkar bry sig. Inte jag.
När man går igenom en jobbig sak i livet så går man vidare sen bara... det var det liksom. Nu känner jag att cancer faktiskt tagit ett par år av mitt ändå inte jättelånga liv, det har tagit mer än två år i besittning, jag hade kunnat koncentrera mig på andra saker, skaffa fler barn, träffa någon, eller andra saker som vanliga människor kanske söker eller längtar efter. Jag har varit begränsad pga av cancern trots att jag haft friska år imellan. Nu är det absolut kört för barn, och det är inget jag är ledsen över, jag har inte känt att jag faktiskt vill ha flera barn, men vem vet om jag hade sluppit den här skiten. Jag tänker mig bara att jag varit lite yngre när jag fick min första diagnos och tvingats bestämma mig då för att välja bort barn. Jag hann i alla fall få den finaste dottern man kan önska sig, det finns det tjejer som vet om sin BRCA1 gen som pga av risk och rädsla aldrig kommer få egna barn.
Jag är ödmjuk inför livet återigen, jag ska inte fira årsdagar men jag ska fira varje dag.
Nu jobbar jag heltid och är i allra högsta grad levande. Jag älskar varje lite sak i livet. Jag älskar att känna att livet, mitt liv är komplett, på mitt sätt. Att vara trött efter en lång vecka på jobbet, att bli slut efter en timme på gymMet, att glömma stoppa ner frukten i dotterns väska, att faktiskt komma ihåg den, att sova bra en natt av 100, att städa, att diska, att tvätta. Att bara vara människa med känslor, tristess, ilska, kärlek, glädje, oro. Att leva.
Jag har kämpat jävligt hårt två gånger nu. Jag hoppas å det innersta att jag nu faktiskt kan få hämta mig i lugn och ro, att cancer ger mig ett break i livet, att jag kan få leva och tid att vara det där som är så härlig, frisk och glad människa. Jag fortsätter ett tag till med antikropparna mot HER2 positiva cancern, men det är bara 4 gånger kvar nu. Jag har räknat lite positivt och trodde jag hade två gånger kvar, så var det inte, men vem fan orkar bry sig. Inte jag.
När man går igenom en jobbig sak i livet så går man vidare sen bara... det var det liksom. Nu känner jag att cancer faktiskt tagit ett par år av mitt ändå inte jättelånga liv, det har tagit mer än två år i besittning, jag hade kunnat koncentrera mig på andra saker, skaffa fler barn, träffa någon, eller andra saker som vanliga människor kanske söker eller längtar efter. Jag har varit begränsad pga av cancern trots att jag haft friska år imellan. Nu är det absolut kört för barn, och det är inget jag är ledsen över, jag har inte känt att jag faktiskt vill ha flera barn, men vem vet om jag hade sluppit den här skiten. Jag tänker mig bara att jag varit lite yngre när jag fick min första diagnos och tvingats bestämma mig då för att välja bort barn. Jag hann i alla fall få den finaste dottern man kan önska sig, det finns det tjejer som vet om sin BRCA1 gen som pga av risk och rädsla aldrig kommer få egna barn.
Jag är ödmjuk inför livet återigen, jag ska inte fira årsdagar men jag ska fira varje dag.
Kommentarer
Skicka en kommentar