Häck väck...

Då var dom väck. Nu har jag inga bröst, inga äggstockar och inga äggledare. Nu finns det ingenting för BRCA1 genen att bita i. Lite bröstvävnad som finns kvar, allt går inte att få bort, lite lymfkörtlar i höger armhåla, men risken är ändå minimal. 4 små hål varav ett i naveln, smidigt gjort alltså.

Jag har lite ont, är lite trött, mår illa, men så jävla avslappnad och glad att det äntligen är klart. Jag har vetat i 6 år att detta skall göras, och när det skulle göras i början på förra året och det dök upp en metastas istället så började jag svettas lite, varje dag har jag tänkt på att jag bara vill ta bort dom. Äggstockscancer är också en lurigare variant, inte riktigt så hög överlevnad som i bröstcancer, vilket såklart stressat. Nu är dom borta, så också risken. Jag blev mamma till en fin tjej, det var så det blev för mig. Jag har slängt bort många år på cancer där jag kanske kunnat få uppleva andra saker om jag haft den tiden till att vara frisk. Det är inte bara att få cancer. Men vem vet, vi har väl alla en uppgift här på jorden, man kan ju bara hoppas att det ändå finns en mening med det som man inte kan förstå.

Nu är det ett HATTEN AV FÖR HUDDINGE SJUKHUS. Jag kom dit kl 07 i går, och åkte hem vid 20.00 och jag har träffat på kanske 20 olika personer på avdelningen, pre op, operation, uppvak och sen avdelningen igen. ALLA har gett mig ett leende, sällan har jag upplevt en arbetsplats med så glad personal, på vissa avdelningar stressade, men med ett stort leende på läpparna. Jag är så överraskad, inte det är inte ofta det går en hel dag och inte en enda sur min. På uppvaket kollade dom till mig var tredje minut (?) och det var olika tjejer varje gång typ, glada glada glada... skämtade och hade sig. Kan tänka mig att det är ett bra ställe att skämta på, inte dåligt hög man är där. En sköterska sa "får du komma hem ikväll?" "vet inte" " det är ju skönast att ligga hemma.. gud vad säger jag..." sen kunde jag inte sluta skratta... lättroad..
Jag hade väldigt svårt att vakna, det tog så många timmar innan jag kunde stå på benen och hålla ögonen öppna, det har jag inte varit med om tidigare, vet inte vad jag var sövd med. Det tar dock lite tid, operationen tar en timme ungefär, och det var väldigt många morfintabletter dom petade i mig tycker jag.
Mådde illa när jag kom hem och gjorde mig av med den delikata kycklingen som serverades till middag (uäk..... det är inget finlir med käket på det där stället... ) sen dess har jag petat i mig en halv cheeseburgare idag. Jag tappar all aptit av morfin, så idag har jag inte vågat ta någon utan kör med vanliga preparat mot smärta. Har lite ont, men det är skönare än att vara hög och illamående.

Nu är det snart dax för ferminsprutan, har värvat min syrra till syrra för att ta den, jag kan inte själv. Så löjligt men det går inte bara. Jag kan inte sticka mig själv.

Kan knappt tro att denna stressande faktor är ur mitt liv. Nu kan jag själv inte göra något mera.
Phiue...