Jag lever tills jag dör


Men Ida, det syns verkligen inte att ditt hår är tunt..... yeah yeah ...my ass....

Herregud... det växer massor och är väldigt bångstyrigt. Svårt att göra i ordning men jag skulle no uppskatta att mer än hälften rasade av.

Fan vad jag saknar den här tjejen... hon var så oförstörd. Detta
är innan håret rasade första gången. Det är nästan exakt 6 år sen och jag
hade precis opererat bort bröstet. 
Arimidex och Zoladex. Vilka grejer alltså. Nu har det gått x antal veckor i klimakteriets tecken. .. månader börjar det nog bli. Jag tycker med facit i handen att det är synd att jag haft sådan ångest för detta. Nu vet jag att det kan bli sämre med tiden, men so far so good.... Vet inte hur lång tid det tog innan jag började känna av smärta, stelhet och deppigheten av Tamoxifen, tror det var några månader, så än ropar jag inte hej. Det jag känner är att jag har en lätt huvudvärk 24/7 och jag har aldrig haft problem med huvudvärk, det är lite trist, men jag har inte så ont att jag behöver äta smärtstillande. Jag får vallningar ibland, nästan alltid i samband med stress eller när jag blir upprörd... så det får man försöka undvika.

En annan grej med Arimidex, jag tar en annan som heter Anastrozol för hör och häpna, Arimidex kostar sjukt mycket... och ingår inte i högkostnadskortet.. Man kan faktiskt få olika mkt biverkningar av olika tillverkare, men jag testar med den billigare varianten och får väl testa den dyra om det skulle gå åt helvete så att säga...

Jag var på genetik och träffade en onkolog, vi var överens om att resten av de stora riskerna skall elimineras med en operation asap. Jag gjorde ett försök att kolla in möjligheten att slippa Arimidex när jag tagit bort äggstockar och svaret var kort och gott, nej. "med den risken du har nu, har du inget val tyvärr". Det jag känner i armhålan tror vi är ärrvävnad, det var skönt att få en koll.


Det mest jobbiga just nu personligen är att jag sover värdelöst, och det har jag gjort från dag ett med Zoladex. Värdelöst och jag är pga av detta ganska trött...jämt. Oh well. Livet. Vilken grej... konstanta utmaningar, men vem har sagt att det ska vara lätt.... Det andra jobbiga är att en nära vän drabbats också... jag har svårt att ta in hur jag tycker att det känns. Jag är inte personen som stoppar huvudet i sanden, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkar mina tankar. Jag tänker otroligt mycket på den här människan och det gör så ont att veta ungefär vad hen ska gå igenom, samtidigt så när man är på andra sidan så vet man hur fort tiden går och att det kommer ett "efter skiten" och med det i ryggen så är jag inte orolig, bara ledsen... det är så satans tröttsamt det här med cancer. Det är en utmaning vi faktiskt borde kunna få klara oss utan. Men när det händer ... så blir man en krigare.

Nu ska den här krigaren röra på fettet i förebyggande syfte. Alla kilon är borta, tack vara sockerfria livet, men nu kommer väl nya utmaningar med klimakteriet i antågande, det förklarade onkolgen så här "man tror ofta att man går upp i vikt av att gå in i klimakteriet, det gör man inte, men kroppen ändrar på allt, och du måste ändra din livsstil efter din nya kropp. Ändra på sättet du äter och tränar".. och det låter ju väldigt solklart, det är väl att acceptera det som blir svårare.

Jag vågade inte fråga om risken, jag har denna gång inget behov av att få någon kvalificerad gissning, jag lever tills jag dör, men den känslan tänker jag ta mig an livet nu.

Jag tar herceptin var tredje vecka, har 7 injektioner kvar... 21 veckor att räkna ner, det ska bli skönt när det är klart. Jag mår rätt risigt numera av den, dagen efter är jag nedstämd och sjukt trött, sen vänder det lika snabbt som det kommer. Har tagit ledig dagen efter de sista gångerna nu, jag bara sover den dagen. Tyckte inte att jag kände av den alls i början. Det är även jävligt ocharmigt hela grejen med att besöka P53...

BOOM! Nu är det LÖRDAG och det är ju inte illa, inget planerat och jag tror att jag ska fuska med chips ikväll... Because Im worth it ( inte alls worth it eg...) och så att jag kan få lagom ångest för att ge mig ut i spåret eller att gå iväg till gymmet ;) Jag skyller allt i livet på CHIPS.
Tänker skriva lite om de nya rönen angående alkohol och just bröstcancer... vet inte om ni läst dem på cancerfondens hemsida, men det har iaf fått mig att fundera lite på vad vi kan påverka och hur mycket man ska tänka på det. Socker, alkohol, rökning, fetma... det finns tusentals fällor, men hur ska man veta att man är i riskzonen?

Kommentarer

  1. Du är iallafall väldigt söt i den där lilla tofsen! Trevlig helg på dig du kämpe där ! kram fr Lisa

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg