Here we go again...

Underbart. Morgon... kaffe och två kallelser på hallgolvet. Nu har det hänt 2 ggr ... det dimper alltså ner kallelser från Karolinska sjukhuset mellan 06.00 och 06.30 på morgonen. Har dom en egen postservice eller? Som vanligt så kommer det nya överraskningar i dom vita kuverten med blå text. När jag fick cancer förra gången, och jag vet att många med mig fått det, har fått kämpa förgäves för att få kolla hela kroppen. Man har ett starkt behov att få veta att kroppen är ren, det är viktigt för psyket. Sällan händer detta, det är näst intill omöjligt att få detta. Nu är det thorax röntgen och skelettscint och skit.. allt. Nu skiter jag ju i det. Jag ville ju vara säker på att det inte fanns nått... nu vet jag ju att det finns... Varför gör man inte mera för att slippa se dessa människor igen.

När jag gjorde grovnålsbiopsi förra veckan så (hon försökte bara vara gullig så inget ont om ssj) upplyste sköterskan mig om att grovnålen kostar 2500... och kolen som dom markerar tumören med kostar 2500... jag hade lust att säga att det hade blivit gratis om dom sett till att få bort cancern...
Det är väl ingens fel mer än min kropp men jag riktar lite ilska mot vården  denna gång. Jag fick veta att jag skulle kollas var 6 månad i 5 år. Detta upphörde efter 2 år, och när jag då ifrågasatte att det gått 6 månader och jag inte fått någon ny tid så sa dom " va ,nä, var sjätte månad, så har vi aldrig sagt, det är en gång per år". Och de senaste 2 åren har jag inte blivit kallad alls. Jag har varit där för att jag själv hittat något som måste kollas. Men det har inte kommit någon kallelse från onkologen. Nått funkar ju inte som det ska.

I höstas så kontaktade jag onkologen och talade om att jag slutat med tamoxifen sedan 6 månader och undrade om jag skulle sätta igång igen, men jag ville diskutera det då jag mått så magiskt bra när jag slutade, jag slapp ha ont i kroppen, jag fick sova hela nätter, jag svettades inte ner sängen, jag slapp äta antidepressiva och fick känna mig lycklig på riktigt. På radiumhemmet tog dom upp fallet på en sk. konferens och kom fram till att jag hade 1-2 % risk att få ett återfall pga av att jag slutade ett år för tidigt. Alltså typ ingen risk.

Nu hade jag ju redan fått det utan att vi visste det, men inte pga av att jag slutat med tamoxifen eftersom det ger skydd en lång tid efter, så detta ska inte kunna ha med det hela att göra. .. Men jag är lite... åh jag vet inte. Jag måste rikta ilskan någonstans.

Jag har heller inte tagit bort äggstockarna för jag ville må bra ett tag till innan jag slungas in i klimakteriet... nu känns det ju helt bortkastat... jag borde ha gjort det så hade jag varit av med det problemet (för er som inte följt mig så har jag BRCA1, en genetisk risk för bröst/äggstockscancer) Nu måste jag ju genomgå det här eländet innan jag kan ta bort dom. Jag vill bara att dom plockar ut allt ur mig som kan ha en minsta riks att fylla mig med cancer, ta bort allt...
Jag har ALDRIG varit en hypokondriker men nu känner jag allt möjligt konstigt... jag orkar fan inte med det här igen.

Over and out