Hur funkar allt?

Ultraljud klart! Utan anmärkning! Känner starkt att det här eländet är över för alltid. Det är iaf min inställning. Det var då, this is now!
Inom loppet av en vecka fick en av mina närmsta vänner veta att två av hennes vänner gått bort, båda två i cancer (en BC och en nått annat...) båda två under 40 år med små barn i familjen. Det är SVÅRT att vara lycklig jämt, det är SVÅRT att inte bli ledsen och nedstämd, rädd, och det är svårt att inte känna vanmakt. Jag har i allra högsta grad respekt för cancer. Det dödar människor runt mig hela tiden. Varje jäkla vecka får jag höra "han eller hon gick bort, vad var det? Cancer". Jag tycker själv att jag står utanför. Jag tänker ärligt talat inte "shit, cancer, det har jag haft", utan tänker mest " nä va hemskt, sorgligt alltså". Vet fortfarande inte hur jag ska förhålla mig till det hela, eller om det är så att jag helt enkelt lyckats gå vidare. Jag känner inte alls att jag behöver hänga med cancerfolk och älta. Jag har mina BC brudar som jag älskar och som blivit nära vänner, det räcker med dom liksom. När vi ses så ältar vi, skrattar, äter och dricker lite vin :) men det räcker för mig just nu.

Jag var med om en ett möte för någon vecka sen. När min dotter gick på dagis hade hon en dagis kompis som var ett år yngre än henne, hon lekte en del med den här killen så jag kände väl igen honom och hans föräldrar, vi bor nära varandra, på samma gata. Men sen slutade hon på dagis och vi gick vidare i livet, nyligen frågade hon efter den här killen och jag sa " dom måste nog ha flyttat, jag har inte sett dom sen du slutade dagis" men har tänkt på dom ibland och undrat hur det är med barnen.
Vi sprang på varandra på en restaurang, det var ganska rörigt men vi hann prata och det var verkligen inte roliga nyheter hon kom med. Hon hade drabbats av cancer samtidigt som mig ungefär, i sköldskörteln. Hon berättade att hon kände sig rätt ensam i det här, och jag förstår det. Min ex make fick cancer och där var det samma sak, han var liksom själv, det fanns inga "ändtarmscancergrupper" på facebook för människor under 35.... och inga andra sammankomster med människor som gått igenom samma sak. Vi var, hela familjen själva med våra funderingar och rädslor. Jag har ju haft all möjlighet att lufta i BC världen, vädra och fått svar på alla mina frågor via fb grupper med människor som gått igenom samma sak som jag. Alla cancerdrabbade har inte samma nätverk. Vi bytte nummer och jag hoppas vi kan ses och snacka lite mera :)


Kroppen är konstig.

Jag har skrivit förut att jag besvärats av att få blåmärken på benen av ingenting, ett tag var mina ben mera blågröna än något annat. Jag fick givetvis ta blodprover och grejor men det var inget fel. Sen så har jag haft problem med att vara alldeles för varm nattetid. Verkligen ett problem eftersom det är lite kämpigt att hålla på och tvätta täcken och kuddar varje dag... och dessutom sover man inte särskilt bra när man är dyngsur och kallsvettig. Detta tror en del kanske beror på någon form av vallningar, jag tror inte det eftersom jag inte känner av några vallningar.

Men nu. I förrgår ramlade jag med full fart rakt in TV bänken med knäet före, flyttade den en halvmeter
i fallet (höll i en kanna vatten, skulle vattna blommorna och hade i växtnäring som har en vidrig doft och färg så jag ville inte hälla ut vattnet när jag snubblade, därför liksom tog jag emot med kroppen) och idag har jag ett liiiitet blåmärke på knäet. Men jag trodde när jag föll att jag skulle tappa knäet, så ont gjorde det.
Fick matförgiftning i fredags, och natten mot lördag mådde jag allt annat än bra, inte heller min kropp, då kom jag på det. Jag har inte svettats nattetid på länge länge nu?...

Hur fungerar kroppen? Kan någon vara snäll att förklara detta, gärna fackman inom området. VARFÖR svettas jag som en gris nattetid vissa månader och får blåmärken av att någon tittar på mig, och varför får jag INGA blåmärken, ens när jag gjort mig illa och svettas INTE ALLS vissa månader. Jag gör som så många andra, jag skyller på behandlingarna och tabletterna ... men alltså. När man äter mediciner borde väl ändå kroppen vara i ganska stabil form, den får ju i sig samma sak varje dag ?

Jag är givetvis glad att jag inte får blåmärken, och inte svettas, det är grymt skönt och jag sover bättre, men hur kommer det sig?
Väldigt trött på tamoxifen. Det är TYDLIGT att jag går lättare upp i vikt, min kropp har förändrats, nu blir jag ju iof också äldre varje år, men jag är inte 40 ännu, och jag är helt säker på att det är tabletterna. Jag kan inte gå ner i vikt, jag samlar på mig fett på ställen jag inte trodde var möjligt. Jag hatar den här skiten. Tycker att min hud har åldrats, och rynkorna kommer snabbt som fan. Tänker även här skylla på det här eländet. Håret har sämre kvalite, naglarna och huden. Solklart fall av föråldrande. Jag vill inte äta det här eländet längre. Jag vill inte .... jag vill... jag vill sluta, men jag kan inte det heller. Det är bara två år kvar. Fan va skönt, jag får sluta med dom några månader innan jag fyller 39. Ser fram emot det!

Nu ska jag måla lite :D