Fulgråt och smärta

 "Hur kan du vara så positiv?", "Jag skulle aldrig klara av det du går igenom", "Ingen vet ju, jag kan ju dö imorgon" ," Jag beundrar din styrka", "Hur orkar du?", " Du är den starkaste jag känner " "Hejja dig, kämpa på"," "Du är en sån kämpe", "Min faster dog i cancer".

Vardagliga fraser utdelade till människor som mig. Vi vrider och vänder på fraserna och dom kan te sig snälla, gulliga, människor vill väl. Dom kan också te sig märkliga. Det finns inte så mycket att säga om den här situationen, och det är ibland svårt att ta till sig själv och jag förstår att ingen riktigt kommer på det där rätta att säga, för det finns inte. 

Jag tenderar att vara den där som är stark och glad, och positiv, som till synes "kämpar" och som snällt förklarar och som inte vill att andra ska känna sig obekväma. Jag gråter ytterst sällan. Det är för att jag är dålig på att lyssna inåt. Jag blev efter min resa till Västerås för första gången riktigt ensam. Inget barn, ingen vän, inget syskon, bara jag, ett (några) glas vin och musiken. Det resulterade i att jag fulgrät HELA KVÄLLEN. Jag grät och grät och grät, jag grävde djupt i mitt inre, började lyssna på musik från olika årtionden och mindes människor jag stuvat in i låsta fack. Högt och lågt. Tänkte på begravningar, på döden, på människor som dött, på människor som lever och jag tänkte på alla som jag älskar. Som jag vill fortsätta älska, livs levande.

Tyvärr vaknade jag dagen efter min gråtkavalkad med en smärta i bröstbenet. Mycket märkligt med tanke på att jag inte rörde på mig under kvällen utan satt still och letade musik och gamla bilder. Jag har fortfarande ont. Det kan inte vara bra att gråta tänker jag spontant, det gör fysiskt ont helt enkelt. Jag har inte haft ont på "länge" nu så jag blir givetvis lite orolig. Summa summarum, det var skönt att släppa ut skiten. Skiten kan stanna utanför så att jag kan få ett lugn inuti.

Ångesten inför tisdag och behandling är enorm tyvärr då jag har mått illa varje dag denna omgång. Såg att mina blodprover inte var toppen heller. Första gången som vita blodvärden dippat. Det var inga alarmerande provresultat och jag misstänker starkt att jag får behandling som vanligt men de ligger helt enkelt lite utanför normalvärdena. Man är ju alltid lite rädd att behandlingen ska ställas in, jag vill att mina värden ska vara OUTSTANDING bra som de varit hittills, alla avvikelser får gärna hålla sig borta.

Idag mår jag dock väldigt bra! Solen skiner, jag vet att min dotter har kul på en snowboard i fjällen, jag ska snart åka till landet där jag ska njuta av min familj, solen, öppenspis och bara vara. Livet har varit sämre!

Gjorde denna i julas, hon hade då
en grön klänning. Hon var platt.

Gav henne en guldklänning
i går och nu lever hon i ljuset!

Den här alltså. Finner inte ord för kärleken.
När hon föddes började livet. Jag kommer 
aldrig mer att få åka snowboard, men jag
kan glädjas åt att hon får göra det!