måndag 8 oktober 2018

Ingen vill lämna sina barn


Rosa oktober igen, och jag har inget att klaga på, håret är långt, ingen cancer så långt ögat kan nå (peppar peppar ta i trä) Minnet är so so, men det tycker jag att alla överlevare som fått behandling (och en del som inte fått behandling) vittnar om, jag är inte världsmästare på att fungera under längre stress, lite lagom fungerar bra. Jag tror kanske lite att det här med både minnet och stress handlar om att jag inte ens orkar försöka vissa dagar, jag kommer in i min "fuck it" zon och är nöjd med det lilla jag faktiskt KOMMER IHÅG och stressar av eftersom INGET går fortare eller hinns med ändå. Jag är en väldigt lycklig överlevare i det stora hela, och jag är tacksam varje dag. Varje varje dag. 
Skrev tidigare om mitt revben, fick till slut göra några olika röntgen (skam den som ger sig) där det visade sig att jag hade två trasiga revben och även en strålskada på dessa. Sköra som knäckebröd. Då vet man det, inte en massa knäckande alltså, note to self.

Min insamling i år är gjord med Nina i tanken, min stöttepelare när jag blev sjuk andra gången. Vi blev vänner när vi båda fått återfall. Jag har tjatat om det tidigare och jag gör det igen, cancerkompisar är så så viktiga, oavsett hur många förstående vänner och familj man har. Det är en helt öppen relation med ett tak som inte har något tak... om det nu make sense... Det finns ingen annanstans man kan få tala om rädslan, om längtan att vara frisk, om besvikelsen, om biverkningar, om hur vänner och familj reagerat eller beter sig, om hur man mår, där man kan skämta med någon som förstår ironin och där man så öppet och befriande kan montera ner och bygga upp tankarna om döden, om hur det kommer att se ut efter döden, och det jobbigaste, hur jävla ont tanken på att lämna sina barn gör. Hur man inte är rädd för att dö, men inte vill lämna sina barn. Det är det här som är det svåra, det som gör så ont och är så jobbigt. 

Det visade sig att Nina inte alls blev frisk, ni kan läsa om hennes resa i henne blogg som finns i min blogglista, "Me and my Monkeys" Med respekt för att jag inte vill att det ska bli fel information så berättar jag inget mer om den resan utan ni får läsa själva. Jag vill bara att vi fortsätter att vara givmilda och skänker pengar till Cancerfonden så att vi kan komma ännu närmare att 100% av alla kvinnor överlever bröstcancer, och att vi kan komma ännu längre i forskningen av mindre vanliga cancerformer. När man lever med spridd bröstcancer är det för sent. Man kan leva i flera år men man blir inte frisk. Kontrollera era bröst, håll koll på alla eventuella förändringar, och gå på screening.

För Nina och för livet. För alla som kämpar med cancer, oavsett form och framtid. Kärlek 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Featured Post

BRCA1 mutation

Ja. Så är det jag hade en ärftlig cancer. Genen finns kvar och så också risken att drabbas i det friska bröstet och i äggstockarna. Det kän...