Leva livet

Juldagen 2017. Jag gjorde det igen? Tills någon säger något annat.

Kort resume. Jag flyttade i november och tror ju att jag är 20-something och jävligt stark. Det resulterade väl i att ja, jag flyttade men jag kraschade ordentligt, det är jobbigt att flytta ett 17-årigt liv ensam. Nej jag bad inte om hjälp, vem behöver det? Anyways, Im back, och nu är det fullt ös igen. Jag kommer ALDRIG att acceptera eller tro att jag inte funkar som jag gjorde innan. Att jag blir äldre, fine, men att det skulle finnas andra orsaker kommer jag aldrig att acceptera.

För några veckor sen gick jag och fixade ryggen hos den bästa som finns, gick hem och sen slutade det med ambulans till akuten. Lång story short, jag fick på em väldigt ont i vad som kändes som hjärtat, även om jag inte trodde det var hjärtat var svårt att inte låtsas om. Jag fick kolla att det inte var hjärtat och inte lungan, utan troligt ett revbensbrott. Ingen ville utreda huruvida det hänt eller varför så jag får nöja mig med att som onkologen tror kanske har med att göra att det varit trasigt tidigare ? (läs från förra sommaren, jag får vad jag tror är en nervskada efter op av metastas, men tror nu kanske det var så att de hade sönder ett revben) med tanke på all strålning är det ju kanske inte helt otroligt, och det är då ett revben under nyckelbenet precis där jag helt riktigt är strålad en hel massa. Men, innan detta "konstaterats" (gissats) så hann jag läsa en hel del om skelettmetastaser.
Jag får kanske erkänna mig själv tillhöra den skara som har svårt att tro att jag INTE kommer att dö av cancer. Oddsen är liksom svåra att slå död på.

Hur som helst. Jag gör, som jag förespråkat sedan 2010, allt jag kan för att inte hamna i det svarta hålet. Jag är svartare, mera skeptisk, och får jobba hårdare. Mina vänner dör i cancer, och jag har en djävul på axeln. Jag har också en väldigt levande dotter och ett jävligt härligt liv att leva tills det inte går att leva längre. Det här året har varit jobbigt, en av mina pappor är sjuk i cancer och det slutar liksom inte riktigt, men sådant är livet och en del av livet är väl att acceptera att det inte varar för evigt.

Jag tar en kväll lite då och då för mig själv, dricker ett gott och dyrt vin, tillåter mig att gråta av sorg och dansa av lycka. Som kvällen i mars när jag slutade jobba inför cancerbehandling nr 2, när jag gick hem med ett leende och styrka för att supa ner mig med en flarra vin på 20 minuter och gråta hela natten.

Vi är, jag är bara, människa.

Kärlek!

Kommentarer

  1. Du är bara bäst och jag är så imponerad av din inställning till livet - försöker lära mig av den. Vill önska dig ett gott 2018! <3

    SvaraRadera
  2. Sköt om dig o var rädd om dig, jag kör på liksom dig, men har börjat stanna upp o reflektera. Ibland för ofta, ibland för sällan.
    Man lär känna sig själv o sin kropp, men svårt att ta in att man inte kan vara samma människa som innan. Mitt minne sviktar fortfarande, särskilt vid stress, kroppen är inte vad den har varit o värk kommer o går. Men man lär sig leva med det, men inte att acceptera det...
    Stor kram o Gott Nytt År!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg