Det är skönt att leva!

KS fortsätter att imponera på mig. Överlever jag den här gången är det enbart pga av tur. Jag har i ungefär en månadstid försökt att få tag i en onkolog... jag skulle ha fått recept på Arimidex i mitten på oktober. Jag har pratat med tre olika sköterskor som ska ringa tillbaka.... jag har hört allt möjligt från "din onkolog är tyvärr själv sjukskriven" till "jag vet ingenting men jag ringer tillbaka". Makalöst. Det slutar med att jag i desperation skriver ett meddelande i "Mina vårdkontakter". Då tog det bara två dagar innan min första onkolog ringde upp mig. Även han drog den om att min sista onkolog varit sjukskriven och det "liksom inte blivit av att någon kontaktat mig".

Även om jag är starkt kritisk till den här medicinen så är den en viktig del i att jag kan hålla mig från cancer. Alltså ganska viktig. Nu, en månad senare har jag då ett recept. Tycker det känns konstigt i armhålan. Tänker tvinga till mig en undersökning på tisdag när jag ska till genetik. Antar att det är ärrvävnad, men man vill ju vara säker so to say.

Annars måste jag säga att livet börjar verkligen likna det normala. Jag tänker i princip aldrig på att jag nyligen gått igenom detta igen ... det är om någon frågar (jag har inget emot det) och man pratar om det, men annars... nej.

Jag har inga direkta biverkningar av Zoladex, tror att jag fått två vallningar ... eller.... jag har det, men det är ju ingenting. Sover risigt, liknar sömnen jag hade under tamoxifen. Nu får vi se vad Arimidex kan ställa till med. Skit samma, det är vad det är. Nu går vi vidare gott folk!

Det är SKÖNT att jobba, det är SKÖNT att känna " Fredag YAY!" (vilket man aldrig gör som 100 % sjukskriven...alla dagar är liksom bara...dagar) Det är skönt att bli så trött i huvudet av att tänka så man bara vill åka hem och somna i soffan.

Det är så jävla skönt att LEVA! Den känslan ska jag ta vara på, man vet aldrig när det ändras.