Paris och många tankar

Läser mitt senaste inlägg från november 2013. 

Jag tycker tycker även om jag skriver att jag inte är rädd att få cancer igen att inlägget är lite kaotiskt...Nu har det gått en massa tid igen och det är lite intressant att reflektera över hur det blev. 4 år efter cellgifterna. Hat en ny kollega, han sitter nära mig och blir av förklarliga skäl den jag upprepade gånger frågar " åh vad heter det där när man ...."... Han svarar tålmodigt och vi fortsätter jobba. Här om dagen känner jag mig tvungen att förklara att jag inte alltid varit sån här looser med ord...han säger att han inte tänkt på det men nu när jag berättar att det blev så efter cellgifterna så säger han att det faktiskt stämmer, jag frågar ofta efter ord.

Jag frågar ofta efter ord...jag vet att det finns ett ord för det men jag kan för mitt liv inte komma på det. Jag har hittat ett sätt att komma på det och det är att googla motsattsen... 

Jag hittar sätt att ta mig fram. Det låter säkert som ett litet problem...men jag kan lova att det är både frustr

erande och tröttsamt att inte kunna ha en normal konversation utan att behöva fråga efter ord för att göra sig förstådd. Jag minns oxå engelska ordet snabbare än det svenska. Det är en hjälp men blir också konstigt när jag talar med människor som inte känner mig.

Har inte haft lust eller inspiration att varken skriva eller måla på länge. Är i Paris på egen hand och har haft så mycket ensam tid att jag suttit i timmar på någon restaurang och tittat på folk, på Louvren och betraktat målningar, suttit i sacre cure (sorry...orkar inte kolla upp stavningen denna heliga byggnad) och bara promenerat runt. Nu har jag en massa tankar och ett sug. Tänk om det kunde hålla i sig.

Jag älskar hösten.... Men den är lite stressig...dottern fyller år, hon börjar skolan, det är alltid massa nytt på jobbet, kick off och ändringar, jag minns inte när jag var på kontroll senast... Säkert inte så längesen som det känns? Jag får ff mail från män som beskriver hur de inte längre känner igen sina fruar som ätit tamoxifen ett tag, hur fruarna blivit känslokalla, avståndstagande, ibland elaka...och hur de inte ser vad som händer med dem. Jag tror dem. Det sista min cancersjuke ex make sa till mig när vi skillde oss var 'du brydde dig aldrig om mig när jag var sjuk"... Vilken vrickad värld en rädd sjuk människa lever i och upplever. Jag gjorde ingenting annat än att se morgondagen och hålla huvudet över vattenytan med ett litet barn, jobba heltid och vara konstant orolig... För honom. 

Jag är ledsen alla där ute som upplever det här. Sanningen är nog ofta att det aldrig blir som det varit igen .Hos någon eller några av er blir det ett annat liv. Det är inte för intet cancer har en dålig klang. 

Kärlek