Gå inte för sent! Gå i tid!

Om någon hittar nått ställe där man kan få tag i den här tröjan. Inform me!!

Trodde mitt första alster var klart här, men jag har kladdat
 vidare

Idag blir det halvårs koll. Hade räknat med att ta blodprov en timme innan men inser att jag saknar remiss... Man kanske inte behöver göra det längre... Osäker... bäst att ringa. Ingen blir lyckligare än jag om jag slipper, för att sitta i dödens hus en hel timme och rulla tummarna är så där mysigt. Det är äckligt där.

Sprang i går... har sträckt ljumsken, om nu det är
möjligt, det gör för jävla ont där iaf. Ja, det gör
ont i hela kroppen...

I vanlig ordning känner jag mig inte nervös, men jag är på dåligt humör. Jag börjar misstänka att jag har en ovetandes stress för detta som utspelar sig som ilska. Jag hittade inte blodprovsremissen i morse (när jag i någon form av morgonstress inser att det är IDAG jag ska dit... fuckar up hela dagen, redan där...) och där blir jag irriterad och sur, läser kallelsen tio gånger, nej står inget om blod. Va fan, ska dom inte testa en ordentligt längre? Nä hä, så är det alltså, jävla doktorer... osv. Men jag är ju inte arg på läkarna och sjukvården, jag är bara... ja, vad är jag. ...

Finns massa roliga saker att laborera med
när man målar i akryl. Sand mm.

Dottern tyckte det var lika roligt som jag :D 

Hur som helst vet jag att jag HATAR Radiumhemmet. Känns inte som jag ska hälsa på en avlägsen gammal vän, utan mer som att jag måste ta ett besök hos min fiende. Jag blir så galet äcklad där, och har nu mera förstått vad den här sjukdomen gett mig. Den har brett på min äckel för sjuk... Sjuk som i sjuka människor. Jag blir illa berörd och äcklad. Jag vet hur sjukt det låter, och jag förstår hur orättvist och hemskt det är, men det är som en fobi, jag kan inte göra något åt det.

En annan upptäckt har utspelat sig som med lite distans på det jag varit med om nu visar hur jag nog ändå förändrats lite. Jag brukade inte oroa mig, sällan sällan. Men när min syster ringer och talar om att hon inte kan komma på middag för de måste till doktorn med sin son för att förskolan påpekat att han ätit så dåligt, varit väldigt trött och blek ett tag så blev jag fullkomligt livrädd. Jag ville dö på fläcken. Skräcken för att någon i min närhet ska blir allvarligt sjuk, eller bara sjuk för den delen blev påtaglig. Jag kunde inte trösta och peppa, jag KUNDE inte säga "oroa er inte". Det gick bara inte. Min enda tanke var att de MÅSTE få ta alla prover som går. Inte i morgon, inte i kväll, utan NU. Vidrigt. Jag grät när jag fick ett SMS med meddelandet "allt såg bra ut".
Jag har tänkt tanken " det är säkert inget" en gång för mkt i mitt liv. Jag gick runt med cancer i min kropp ett helt år utan att ta reda på vad det var. Detta kunde ha dödat mig och lämnat min dotter utan en mamma. Det är inte OK, det är inte OK att skjuta på viktiga saker, det är inte OK att chansa. Jag tänker aldrig mera chansa, jag tänker gå den där gången för mkt. Vi har en fantastisk sjukvård i Sverige, men ingen läkare i världen kan rädda dig om du kommer för sent. 

Fy fan alltså. Det har fött en del skräck den här skiten. Det är inte bara själva sjukdomen i sig, det är allt runt omkring... allt helvete. Nu måste jag till doktorn IGEN liksom, på arbetstid, var där strax innan jul med knölen i huvudet, också mitt i decemberstressen på jobbet.

Inte jättebillig hobby, men jätterolig

Här är faktiskt första akrylgrejen jag gjort någonsin. Testade
olika färger och blandade med vatten och utan osv. Svårt..

Färger. Färger är livet.

Har en ny hobby. Akrylmålning. Satans va skoj! :D